Vi tynar och försvinner in i det förflutna
när iskristaller blottas i solstrålar,
när tidigare undangömda höstlöv
flyter fram på ett smältande snötäcke

Vinden finns, men syns enbart i träden runt om sig
då den genomskrider ett galler av stammar
till den dunge där vi för första gången förlorade oss själva,
förlorade oss i en känsla som påminner om vidrörandet av
sköra rosenblad

Fängslade i naiviteten,
hopklämda under gallerlika revben över
blödande lungor,
så beroende och obetydelsefulla,
i våra egna ögon
men så vackra och starka,
i varandras armar

Illusionen av din andning lägger sig nu som
imma på glaset innanför fönsterramen,
uret på väggen har stannat
dammet som täcker urtavlan är det enda tvivlet
allt annat är glasklar, blottande och svidande verklighet

I dessa rostiga år av indirekt självdestruktivitet hoppades jag på dig,
hoppades att du skulle undgå normen,
att du skulle vara lika ren som den där kyssen kändes