Inga problem, kraxade Kråkan, harklade sig och sköt sig i benet.
Befängt, sade Bengt. Begravning där fragment av något så diffust tycks måla ord som kan lova - folk de skåla.

Trull trappade, ett blad som kröks - sålunda finnes två ansikten som möts.
I huller om buller och snår som vilt, värmandes mjukt och fluffigt, kantiga filt.
Tefat till en komplex krabat, urskog växer vämjandes vortex. Allstädes.

Sålunda okej, man tager vad man haver - skogen är en fattigmans päls.
I tider som dessa tycks tassar klippa marken till smul, en gång du steg ned och förundrades över djupet i bilden. Lampskärmen dånar, ett svar här och där.

I bilder vattnet speglar om vartannat och ser du allting däri? Gammalt nymodigt likt Skriets skri.