Rader för rader.
Bokstäver efter bokstäver.
Orden som bildar en text.
Och så slog det mig plötsligt hur jag än skriver.
Vem jag än skriver om.
För alltid är det en hyllning till dem som har varit i mitt liv, oftast av det manliga könet.
Ja dem där som någonstans förgyller ens liv, eller om det nu är meningen att det skall vara så. Vad vet jag.
Det är lustigt.
För jag tror inte någon skriver om mig, om och när jag tänker efter.

Jag är ingens bokstäver som formar ord som bildar en hyllingstext.
Nej jag är nog inte den där flickan som dem drömde om när dem låg i deras sängar, nej jag är nog inte den där flickan som dem önskar få säga ord som de aldrig vågade.

Jag är nog inte den där som någon är hemligt förälskad i. Eller den där som någon längtar efter i smyg.
Inte den där flickan som kan få hans kväll bli tråkig, när han egentligen skall dansa med fötterna.
I berusad eller nyktert tillstånd, nej han tänker inte på en flicka som mig.
Inte den där som flickan som springer runt i huvudet på någon, som gör honom galen.
En killes tankar har jag nog inte fått äga.
Ingens kille tankar som ältar och frågar sig"hur hade det blivit"..
För jag är nog ingens flicka som genomgår den där sorgeprocessen.
Som tänker"fan vad jag klantade till mig..jag vill ju vara med henne".
Jag har nog aldrig varit den flickan. Kanske aldrig får bli.

Men mina killar har jag haft. Vissa frågar jag inte längre om.En undrar jag om. En tänker jag på, om det hade kunnat bli bra.

En kille springer runt mitt huvud.

(Så jag gissar att du ändå trots allt, är pojken..som en dag kommer bli man som ändå är den jag tänker på.)

Men det är inte ömsesidigt.