hennes ord fann min glädje och drog fram den till mig
som en liten bunt av lycka släpade över sten och grus
blödande i kanterna av ansträngning

hon sa så enkla ord: "Det är ju underbart!"
och det omfamnade mitt förfall, det blod som rann ur mig och lämnade mig tom
under min månad där jag stoppade always mellan benen
té i magen för att dämpa smärtan
och satt på stolar med stumma ben

och hon visade mig vad som fanns framför mig
som den bruna trä pelaren, tyget i hallen,
solen som föll in och kröp över mitt golv
se
hur allt jag hade och hur mycket det var

"Har du landställe också!?" med förvåning

tog datorn och kastade allt det jag saknade i papperskorgen
skrev:
familj
barn
familj
barn

vred glädjen runt lägenheten den underbara och landstället också för nu var det tid att unna sig det som fanns!