Maskrosrötterna dansar tyst i mina membran;
tankarna far kollektivt ut på stan,
här kan ingen med gott samvete stanna!
Från himlen regnar onåd och manna.

Ett beigegult kuvert damp ned i tamburen;
av Kungl. Postverkets postiljoner hitburen,
\"din skuld är för stor för den här världen.\"
Så jag tog mitt liv för Välfärden.

Det var december när jag for hädan;
julskyltningen var i full gång redan,
alla tänkte på sig själva och de sina.
Min död var ett piller eller en briserad mina.

Eftermälet var stundom ganska bistert att höra;
levande hade sällan nåt sådant nått mitt öra,
men nu var jag allmänhetens villebråd.
Döden var mitt värsta dåd.

Himlen var en sal av blommor och väldoft;
själv låg jag kvar invid kyrkan som stoft,
himlar är till för de som utan förtröstan tror.
Resten i själva myllan kvarblir och bor.

Bouppteckningen var ett skämt som de mina lärde;
intet fanns av substantiell finansiellt värde,
ett par hyllmeter, mest skrifter i religionsfenomenologi,
blev kontentan av min tidiga sorti.