I vardagsrummet stod en elefant helt nonchalant och välbekant. Och du tog i i överkant, stressade fram en improviserad variant av "det är inte du det är jag" halvhjärtat och osant men högst relevant. För det är strunt och ointressant, att du skulle ha känt likadant, men jag min fjant till klant, svalde betet gallant. Jag personifierar arrogant, som naturligt dominant och charmant, men om jag vart mer observant eller klärvoajant hade jag fattat att emotionerna i ögats vänsterkant var en signifikant indikation på att jag var pregnant.


Hur det nu kan vara ett plus?




Inga tårar för svin, svor denna blondin och spillde vin och tourettsade igenom hela svarta delen av nationalencyklopedin. Med doft av jasmin och till toner av Ledin kände jag hur ironin tog över hyserin och det brinnande behovet utav rökheroin. I fantasin använde jag dig som latrin, gav tillbaka all skit och injecerade mitt urin i din mage och kallade det smeksamt för insulin med förklaringen att det var bra medicin för någon med sockersjuk kuk till evighetsmaskin. Med ett flin skulle säga att du oxå var "jättefin".

För det är ju vad man vill höra när någon gör en illa?





Och elefanten står kvar, i vardagrummet helt synbar. Han är rätt rar, jag kallar han Babar, han lyssnar utan svar hela natten tills jag är klar, på historien om mitt förlorade pessar, hur jag trodde jag var ofruktbar, hur jag flyr allvar och ansvar,den knepiga relation jag har till min far och jag har inga försvar, törs vara sårbar. Till slut är inget kvar av det som var och jag somnar till ljudet av han fanfar.




Och jag drömmer om barnet vi aldrig kommer att få se.




-Tut, nu är det slut.