Sällan har jag sprungit så
som när jag ville rädda ditt liv

jag försökte hålla din hand men
jag sinkade dig och
stolt som jag är tog jag en annan väg
och gömde mig bakom ett träd längs stigen

aldrig har jag skrikit så
som när du inte hörde mig

jag försökte låsa in mig men
jag var för långsam
hoppet hann börja håna mig
dina ord nådde mig i sömnen istället

Ofta har jag gett upp så
som jag gjorde redan från början

nu sipprar det runt dörrkarmen
svart och långsamt
jag ser att det ser mig
det ser mig.