Det vi kallar konst - vad består det av?

Vi kan förstås se oss omkring i världen, peka på sådant som intresserar oss särskilt och utnämna det till konst. Men för det mesta menar vi med konst något som är skapat av en människa eller en grupp av människor. Och för att ett föremål som inte från början varit skapat som konst skall gälla för att vara det krävs att någon tar ansvar, sätter sig i konstnärens ställe och säger: detta anser jag vara konst detta är ett "objet trouvé", ett upphittat konstverk. Marcel Duchamp som fann en flasktorkare och ställde ut den som ett konstverk är ett berömt exempel.

Att skapa något är en komplicerad process som förutsätter en balans mellan input och output. Den som är lyhörd för vad barn skapar kan hos dem finna impulser till sådant som det tar vuxna konstnärer mycken möda att åstadkomma, men barn är i allmänhet ganska omedvetna om originaliteten i det de skapar. Vad barn ritar målar eller på annat sätt åstadkommer kan vara spännande att ta del av om det har funnits någon vuxen där som har skrivit ned vad de sagt eller tagit vara på deras alster, ungefär som när någon finner en vacker sten på stranden och tar den med sig hem.

Många människor fäster stort avseende vid definitionen av begreppet konst. Ett konstverk representerar på sätt och vis ett värde. Den som köper en tavla för dyra pengar och sedan av någon expert får den klassad som värdelös känner sig lurad, och den som köper en tavla av en okänd konstnär som visar sig bli berömd har gjort ett klipp.

Men man kan ha mycken glädje av konst utan att se den som ett investeringsobjekt. Jag tror att det mesta av den konst som vi anser värdefull han sin rot i något barnsligt oreflekterat, en impuls som startat innan tanken på nyttan och det eventuella pekuniära värdet gjort sig gällande.
Det förefaller som om lust och förmåga till skapande verksamhet finns hos de flesta barn men i allmänhet avtar den allt efter som vuxenvärlden ställer större och större krav på att barnen skall inordna sig i ett system av prestationer där allting inriktas på praktisk nytta snarare än konstnärlig uttryckskraft.

Min åttaåriga dotterdotter beklagar att hon inte kan rita lika detaljerat som sin storebror och hon kan inte längre åstadkomma teckningar med samma spontanitet och uttryckskraft som hon kunde för bara ett par år sedan. Det är knappast troligt att hon hade kunnat behålla samma oreflekterade inställning till sitt skapande även om man hade försökt hjälpa henne till det, det är så många faktorer som spelar in i vuxenblivandet.

Någon enstaka gång kan en människa i vuxen ålder börja producera konst med samma glädje och spontanitet som ett barn men det är ganska ovanligt.

Ser vi tillbaka på dem som blivit etablerade som målare, tonsättare, författare finner vi ett vanligt mönster. Deras begåvning har upptäckts i ungdomen och de har antingen tilldelats eller själva tagit sig möjlighet att utveckla den. Ofta har det skett genom att de sökt sig till miljöer där de kunnat träffa likasinnade och få impulser till sitt vidare skapande. I många fall har det skett i mer eller mindre uttalad opposition till dem som försökt lära dem någonting. De största konstnärerna har sällan varit de som slaviskt har följt en utbildningsgång och fortsatt att producera exakt det som deras lärare har sagt åt dem att göra.

En författare som väljer ut en favorit bland tidigare författare och försöker att skriva vidare i exakt samma stil har kanske möjlighet att tjäna pengar på sitt arbete men har knappast förmågan att bli en stor och berömd författare. Visst har många genom tiderna arbetat i ett system med stränga regler, t ex de rysk-ortodoxa ikonmålarna men även om deras alster kan vara värdefulla för samlare har de inte lämnat något vägande bidrag till konstens historia.

Vilka miljöer som har varit speciellt betydelsefulla för utvecklingen av unga genier har växlat genom tiderna. Många centra har namn efter städer. Wien, Paris, Leipzig, Düsseldorf är några exempel. Och det finns många fler. Det är intressant att notera att många av dessa centra inte bara har attraherat konstnärer av en viss sort, t ex målare utan även musiker och författare. Studierna vid akademien eller konservatoriet har haft sin betydelse men lika viktigt har det varit för konstnärerna att umgås på krogar, i ateljeer och hem, där de kunnat få impulser och upplevelser inom andra områden än dem där de förväntats vara produktiva.

Det kan tyckas förmätet att jag som inte skapat några mästerverk inom vare sig musik, bildkonst eller litteratur skall ha åsikter om skapandets villkor men jag har ändå ägnat en hel del av min tid till att studera, reflektera över och i någon mån förmedla vad andra har skapat. Här är något som jag tror är ett bra förhållningssätt inför skapande verksamhet oavsett i vilken konstform resultatet kommer till uttryck.

För det första gäller det att släppa alla krav på att leva upp till förutbestämda normer. Jag har läst något om bågskytte i den zenbuddhistiska läran. Där står det att om man inte kan lära sig att avsiktslöst skicka iväg pilen blir man aldrig en bra bågskytt. Man ser tyvärr ofta exempel på människor som försöker pressa in det de har att säga i en form där raderna i en dikt skall rimma på varann utan att det finns någon rimlig anledning till att dom skall göra det, bara för att vederbörande har fått för sig att det blir poesi om det rimmar. Det känns inte bra om ord och meningar måste knökas till för att nå fram till ett eller annat rimord som dessutom ofta leder tanken i en oönskad riktning. Å andra sidan kan det var en njutning att läsa rimmad poesi om rimmen mjukt och osökt fogar sig till varandra och skapar en enhet mellan textens yttre form och dess innehåll.

För det andra gäller det att behålla greppet om budskapet. Det kan förefalla som om det inte blir någon poesi och man bara säger det man vill säga rakt upp och ner utan krusiduller. Men om det man säger bara är krusiduller så blir resultatet ganska meningslöst. Det hindrar inte att ett par lustiga rimord kan bli ett budskap som lockar till barnsliga leenden och dröjer kvar i medvetandet. Och även ett par rader med var för sig skenbart betydelselösa ord kan visa sig innehålla en djupare mening som man inte såg förrän orden kommit tillsammans så att man kunde läsa dem.

Och så gäller det, om man till exempel skriver dikter, att inte grubbla på om det man skriver är poesi eller ej. Om man vill publicera sin poesi till exempel på en sådan här sajt kan det vara bra att sovra lite. Lägger man ut allt man skriver finns risken att folk tröttnar på att läsa eftersom de tycker att det ger så litet. Men är man för hård i sin självkritik riskerar man att många bra infall går förlorade.

När man ser på vad stora konstnärer har producerat faller man lätt för frestelsen att tro att de producerat bara de stora mästerverken och att det var deras genialitet som fick dom att veta att det var just det de skulle göra. Men var och en som sysselsätter sig lite närmare med någon av de stora förstår att förutom de stora mästerverken har de producerat mycket annat av växlande kvalitet, och att för dem själva var det inte alldeles självklart vad som var bra eller dåligt. Den som vill ägna sig åt skapande verksamhet måste vara beredd att experimentera och vara medveten om att mycket av den tid som leder fram till något bra ofta kan kännas bortkastat.

För att kunna skapa konst som ger upplevelser hos en mottagare måste man öva upp sin egen känslighet för upplevelser. Är man till exempel författare behöver det inte nödvändigtvis innebära att man ägnar massor av tid till att enbart läsa böcker. Upplevelser från resor, möten med människor,omvälvande upplevelser i familj och yttre omständigheter ger stoff till skrivandet, liksom upplevelser från andra konstområden. Många författare skriver om sådant som de upplevt genom studier i naturvetenskap eller utövande av yrken som psykolog eller läkare.

Starka upplevelser av konstverk skärper också det lyssnande till de inre rösterna som är en grogrund för riktig poesi.Jag återger ett replikskifte som jag minns det ur Ett drömspel av August Strindberg:

-Jag hör en dikt komma.
-Du behöver inte säga den. Jag kan läsa den i dina ögon.