Är så trött. Borde sova. Naturligtvis. Det vore ju enklast. Men tankarna snurrar i skallen. Tankar som måste tänkas. Ältas. Tuggas. Om och om och om igen. Intrycken surrar. Möten. Det handlar ofta om möten. Folk som är arga eller besvikna eller bittra eller bara allmänt maktgalna. Varför måste just jag drabbas av dom och deras känslor som sköljer in som tsunamivågor? Försöker stänga av. Skölja bort. Vägra bli berörd.

Men det fastnar. Som gammalt tuggummi under skosulan. Kletar sig fast. Vägrar släppa taget. Försöker leka leken ”slö, slapp och likgiltig”. Försöker leka leken ”blasé världsmedborgare” eller ”förvåna mig”. Men jag blir bara så trött. Så oändligt trött på dessa själsvampyrer som suger kraften ur en. Det borde vara straffbart att inte vara kreativ, att inte tänka kreativt, att sprida negativ energi omkring sig. Jag vill inte bli smittad av andra människors mörker. Har nog med mitt eget. Har nog med att försöka överleva mitt liv. Det är svårt nog att försöka leva ändå. Bara det. Egentligen.