Det är inte lätt. Det här med människor. Håller upp handen. Erkänner. Det är inte vackert. Det här med att leva. Tillsammans. Blundar. Faller. Ljudlöst. Slutar andas. Som om solen aldrig funnits. Som om det enda som är är grått. Och grått. Och grått. Tårar som rinner. Som aldrig vill sluta rinna. Gråter ur mig allt hopp. Stoppar fingrarna i halsen och spyr ut mig själv. Blundar. Faller. Ner i mörka svarta djupa hål.

Det finns ingen mening med någonting. Med mänskligheten. Att tro på sina medmänniskor. Det finns bara grått mörker i all oändlighet. Man måste sparka och slå för rätten till sitt livsrum. Annars kväver de en. Medmänniskorna. Jag vet. Men ändå. Hur ska en kunna motivera sig till något någonsin när mänskligheten är som den är. När ingenting är någonting värt. Egentligen. And the river Jordan is deep and wide…