Ställ dig i dörrkarmen
håll mina axlar det
regnar nattkatter de
slår mot dina glasrutor

elliott saluterar statyerna
av ren artighet och ber
att vi aldrig aldrig blir som dom
huggna i sten och låtsas
att pulsen finns kvar för
det är vad som passar sig

som
en Durban-förlamning
efter Kyotos misslyckande
världen rämnar och barnen
slåss fortfarande om
de sista dammiga leksakerna

Ställ dig i dörrkarmen
håll mina axlar
mot träden som vansinnesdansar
det är den enda revolt
de kan åstadkomma

och vad
har vi kvar att ge
mellan injektionerna
när hon har gett oss
allt hon har och allt vi stulit

elliott betraktar symptomen
han ger böcker som
andra män ger rosor
(do ut des)
så ner på knä igen

Do ut des
hon ger för att vi skall ge
så ner på knä igen för
(makt känns precis lika bra
som din mun)
lika ger aldrig lika