När jag gick i sjuan och i åttan älskade
jag som alla mina flickklasskamrater en
grabb, som gick i vår klass.

Men han föredrog mest flickorna som
gick i parallellklassen, vi såg inte så mycket
av honom på rasterna. Men under lektionerna
sögs ju våra blickar till honom...

Men mig såg han aldrig. Jo när vi hade hemläxa i
matte då kom han hem till mig. Vi bodde på samma
gata, men inte på samma gård. Jag på 4-an och han
bodde på 6-an. När han ringde på och ville ha hjälp
med matten öppnade jag dörren slängde ut matte-
boken på trappan... Uträkningarna skrev han rakt av!

Min mamma blev så ledsen över mitt beteende och
sa att jag skulle släppa in honom inte låta grabben
sitta ute på trappan. Jag svarade bara det kan
han väl visst.

Så pågick det i månader... En dag stannade matte-
läraren framför mig där jag satt och så sa han:
-Ewa-Britt! Hur kan det komma sig att en av dina
klasskamrater och du alltid har samma lösningar
och uträkningar på talen ni har i hemläxa...

Den frågan hade jag väntat på länge och undrat
över varför den aldrig kom. Men jag var väl förberedd
och nu hade den landat och jag tittade upp på
min lärare med världens mest oskyldiga och
förebrående ögon jag kunde åstadkomma
men innan jag sa något tog jag ett djupt
andetag, då kände jag tystnaden i klassen
och alla mina klasskamraters ögon på
mig och jag förstod att de undrade över
vad och hur jag tänkte svara, för det var
skolans strängaste och i mitt tycke
den farligaste läraren som väntade
på mitt svar så jag lutade mig lugnt
tillbaka fortsatte att titta lika
förundrat på honom och sa:
-Ja det är ju så att vi två löser
våra hemuppgifter tillsammans.
Det har nästan blivit en tradition!
Och dens svar som vi tycker ser rätt ut
och har bästa lösningen det skriver vi in.
Så då är det ju inte underligt att
resultaten blir lika, då vi löst
frågorna tillsammans...

Läraren sa ingenting! Vände sig om
gick upp till katedern och satte sig...
Men han tittade långt länge begrundade
då och på grabben och mig.

Grabben som jag hade räddade lovade att
bjuda mig på bio för att jag så galant
fått honom ur knipan utan att han behövt
säga ett enda ord till sitt försvar.

Jag gladde mig så...
Jag trodde min lycka var gjord!
Tänkte hela tiden är detta möjligt...
Är det jag som har drabbas av denna ynnest...
Skolans mest attraktiva grabb skall
bjuda mig på bio... Jag var i sjunde himlen...
Månaderna gick... Inte var vi på bio...

Strax efter detta slutade jag åttan och
flyttade till en annan skola och gick 9an där.
Jobbade ett år och gick sedan på Grebbestads
Folkhögskola i två år.

Den snygge skolgrabben han gick bara upp i rök...

Jag kom tillbaka till min hemstad, bodde i mitt
föräldrahem, hade börjat att jobba för en firma
i staden och en kväll när jag var på väg hem efter
jobbet och steg på bussen vem sitter inte där om
han...

Jag tittade inte alls åt hans håll, men såg på honom
hela tiden ändå. Ögonen som var rakt fram, var egent-
ligen åt sidan. Hade de kunnat ramla ut hade de gjort
det. Ännu snyggare än innan var han. Han var som en
magnet blickarna bara drogs dit och jag blev inom mig
14 årigen igen fastän jag var 20 år...

Så var det en hållplatsen innan jag skulle gå av. Då
ser jag att han reser sig upp som för att gå av, aj
tänkte jag han har flyttat, annars skulle vi ju ha
gått av vid samma hållplats attans...

Men han gick inte av, han gick bakåt i bussen
kom och satte sig jämte mig. Detta som jag
hade önskat mig i två år alltså för tusen år sen
att det skulle hända mig, det hände mig nu
och jag kände ingen glädje bara noll...

Han tog mig på armen och sa:
-Jag såg dig när du kom. Och efter en titt kände
jag igen dig det var ju du Ewa-Britt! Så jävla kul
att se dig. Så fin du är NU! Vi måste gå på bio.
Jag bjuder dig självklart! DU!

Jag tog honom på armen och så ljög jag honom
rakt upp i ansiktet och sa:
-Visst det hade varit kul att gå på bio med dig!
Men nu är det så att jag är uppbokad varenda
kväll framöver är det inte jobb som skall göras
/det var sant/ så är jag utbjuden då och då,
så du jag måste tacka nej...

Så var bussen framme vid vår hållplats... Vi steg
av båda två. Han glatt pratande men jag avbröt
honom och sa: -OK! Jag måste in på Konsum handla
lite med mig hem... Och vi skiljdes, sen såg jag
honom aldrig mer igen...