Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

abandoned?

Ensamheten tränger sig på.
Utan inbjudan.
Utan ett ord.
Helt plötsligt är den där bara.
Som en klump i magen på en.
Som en tår i ögat.
Som ett skrik i halsen.
Så lätt den får en att känna sig övergiven.
Ensammast i hela världen.
Som att alla ens nära har försvunnit.
Glömt en.
Och sen sitter man där.
Ensam.
Med ett glas vin i handen.
Som förvandlas till flera.
Och med tårar på kinden.
Tills man till sist somnar.

Ensam....


Fri vers av Joy.
Läst 209 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2012-02-07 21:56



Bookmark and Share

    ej medlem längre
Ingen inbjudan, inga ord och inget välkomnande, men likväl finns den ändå plötsligt där och växer som en klump i mellangärdet. Ensamheten och insikten om att man är utkastad. Tårarna stockar sig i halsen och helst vill man bara skrika, men orden kommer inte ut och alla rop ekar ohörda i ett kallt och fullkomligt likgiltigt universum. Det som här beskrivs är så långt ifrån den där goda ensamheten som man kan komma. Tvärtom så förmedlar dikten en upplevelse av att vara totalt övergiven och en stundtals bitter känsla av att vara den ensammaste och mest isolerade människan i världen när alla ens vänner är borta och där man inte längre har någonstans att vända sig. Det enda som dövar är vinet. Kanske är det inte den allra bästa av lösningar, men i vissa lägen så kan den ju vara den minst dåliga, och när gråten sedan väter kudden så blir alla känslor så plågsamt tydliga och påtagliga. Abandoned. Precis så kan man känna sig. Och när man sedan slutligen somnar så är det nästan som att man är ett oönskat och ensamt litet barn som äntligen får uppleva en stunds vila.
2012-02-08
  > Nästa text
< Föregående

Joy.
Joy.