Skalbaggen börjar mystiskt nog krypa ur den vackra bärnstensringen. Den börjar vandra med sina tillknycklade ben upp för mitt ringfinger. Jag känner hur den tar långsamma steg. Hur de små fötterna sjunker ner i min åldrande hud. Efter en stunds förvirring ser jag hur skalbaggens färd upp för min arm har blivit permanent. Varje litet steg finns dokumenterat på min högerarm. När den lilla varelsen nått min axel sjunger den ner i huden. Jag låter den va. Den mår nog bättre där än i en gammal ring.