Det var när jag gick balansgång på staketet
som du såg mig för första gången
jag var ensam
och du var starkare.

Det var när jag tittade bort
som du tog ett steg närmare
och när jag vände mig tillbaka
stod du så nära
att jag inte ens fick plats
med mina egna tankar
än mindre ordet nej.

Det var när jag gick hem
som du viskade att det här var vår hemlighet
mamma och pappa behövde ingenting veta.

Det var när jag ingenting sa
som ingenting märktes
och det visste du
du visste det.

Det var när jag grät
som du skrattade
och jag skulle aldrig förstå varför.

Det var när jag blev äldre
som du började bli rädd.
när jag insåg att du inte var riktigt klok
men att du var smart.

Det var när jag inte längre kunde hålla tyst
som du tog fram alla hållhakar
eller snarare alla strypgrepp
om min värld
om min familj
om allt det jag älskade
på riktigt.

Det var när jag blundade
som jag önskade
att någon annan skulle se
och skrika.

Det var när jag fortfarande hoppades.