hatet och smärtan
kommer upp till mig och hälsar på

det blir lite som när starka karaktärer möts, en tävling om vem som är starkast
vem som hörs mest, lyser starkast

jag är svag. sitter mest och begrundar ett faktum. jag spyr invärtes på mitt hyperaktiva illamående,
ja det går rundgång i den

jag kommer inte undan

den tar över

jag röker

jag sover i soffan

jag undrar

vad jag ska drömma,
i natt



vi dricker kaffe. låtsas det mesta är intakt. våra tankar är deformerade.

jag sällskapar med dig.

när vi skiljs åt, är följeslagarna där. igen. följer som en skugga. jag vill inte äta längre.

ingen vet. jag låtsas att jag har hopp. allt för er skull.
minns
hur hopp kändes

hur hopp var konstruerat
det var näst intill oöverstigligt


inför mig själv
hoppar, istället för hoppas
men inte från höga höjder

in i det tysta tomma rummet