När presentationen och uppropet var avklarat, och de hade tagit del av all information på papperna de fått så frågade Nova om Leona hade lust att gå och fika med henne. Det ville Leona gärna och de fann ett café i närheten, men många av studenterna hade tagit sin tillflykt dit eftersom det regnade när de kom ut ifrån skolan.

De hittade ett ledigt bord och de studerade sina litteraturlistor medan de smakade på det varma kaffet. Många böcker var dyra så de bestämde att de skulle försöka dela på de dyraste, i alla fall i början tills studielånet hade kommit.

På hemvägen, efter det att hon skilts åt vid fiket från Leona, tänkte Nova på Leona. Hon var glad att hon fått kontakt med en snäll människa redan första dagen i skolan. Nova visste att snälla människor var att föredra, och hon kopplade inte alls ihop det snälla hos någon människa med elakhet eller dumhet utan snarare med en oerhörd klokhet, men den skrev de ofta inte andra på näsan med, men behövdes klokheten tog Leona säkert fram den och visade på vad hon visste. Nova trivdes i Leonas sällskap och det hoppades hon att Leona också gjorde i hennes.

När Nova kom hem till hyreshuset såg hon att dörren till lägenheten mitt emot hennes stod öppen. När hon skulle gå förbi mot sin egen dörr, tittade en äldre kvinna ut i trapphuset och hälsade glatt på henne. Hej, jag heter Adelina och jag vill önska dig välkommen hit till huset, för det är väl du som bor mitt emot mig. Ja, sa Nova och presenterade sig. Jag skulle vilja bjuda dig på kaffe för jag har bakat bullar som nog har svalnat nu. Vad säger du, vill du?

Ja, tack sa Nova och kände i det samma den goda bakdoften från lägenheten. Adelina hade ett färgglatt blommigt förkläde om midjan, det påminde om det som Novas farmor hade haft på vardagarna. På fötterna hade hon foppatofflor i en stark rosa ton. Hennes hår var grått men inte lockigt som ofta de äldre hade det, i alla fall hade inte Nova sett någon med sådan fin pagefrisyr i åldern mellan sextio och sjuttio, den ålder som hon trodde att Adelina var i. Adelina var mild och godmodig och spred glädje med sin mjuka stämma. Hon berättade för Nova att hon var ensam nu sedan hennes make dött. Det hände för två år sedan. De hade inte fått några barn utan levt för varandra och därför hade ensamheten känts förfärlig i början. När det värsta lagt sig hade hon börjat söka sig utåt och ringt några väninnor från förr, som också var ensamma. De fyra hade börjat träffas en gång i veckan och ibland gick de på bio eller så diskuterade de någon bok de bestämt att de skulle läsa, just för att få något nytt till hjärnan, som hon sa. De tog också med sig korsord som de inte lyckats färdigställa själva, och så hjälptes dem åt med det.

Nova berättade att hennes mamma bodde kvar i småstaden hon själv kom ifrån. Hon berättade om sin pappa och om den nya kamraten hon träffat i skolan. Hon berättade om studierna och om vad hon hoppades få ut av dem. De hade det trevligt tillsammans,  och Nova sa när hon tackade för sig, att nästa gång var det Novas tur att bjuda på kaffe, men det blev nog inget hembakat varnade hon med ett skratt. När Nova kom in till sig var hon glad för att hon hade en varm och rar människa till granne.

Fortsättning följer...

© tk.