Jag sitter på bussen efter att ha lämnat dig.

Jag kryper ihop på sätet och duckar för ljuset. Vill inte att någon skall se mig.

Ingen får störa det som är vi, det som ännu är levande.

Jag vill inte bli väckt till den kalla verkligheten, för där vill jag inte vara. Jag vill vara med dig där allt känns så bra.

Dold i min huva och med halsduken över hakan kan jag stanna där. Stanna i den värld jag skapat av förhoppningar.

När någon tittar på mig väcks jag smärtsamt till verkligheten. Den som är så full av tvivel och jag tvingas ta ett steg utanför min bubbla.

Jag är tillbaka i en värld där ingen huva eller halsduk kan skydda mig från vår verklighet. Jag inser att det nog aldrig kan bli vi. Och det gör så ont.