Nej, denna dikt är inte Tranströmer, den är Widströmer. Men den är i samma anda, samma förtrolighet och sköra känslighet inför naturens normalt sett förbipasserande fenomen och med förgängligheten som ett slags LIVSnödvändig förutsättning. Det är starkt, det är stundom musik och det märks att en bildkännare har skrivit.
"Mönster/som flyende fönster", rytmen blir verkligen flyende här. Sedan "och gluggar" på egen rad som stannar upp och ger just en glugg. "Växlande" på egen rad, som en förändringsknutpunkt och flera för mig snygga allitterationer. Vad jag kanske mest tycker om är förändringen från de något allmänna orden ljus, vind och grönska till den specifika skalbaggen som i sanning bromsar med sitt brons. Så kan man se världen, tydligt, ögonblickligt, konstnärligt och med vetskapen om vår begränsning, att vi är andetag. "Ett andetag är livet" slutade min reflexion över haikun och den sköra diktens möjligheter i det korta livets ändå obegränsade möjligheter (Döden och grodan, 2010).