Så föll gryningen
natten om halsen

som en ljusning
penetrerande
med vassa knivar

allt mörkt som hålrum
för att slutligt
lysa igenom allt,
segrande.

Där stod miraklet till sist
i sin nakenhet

uppfyllt av det
otroliga
som alla ser som troligt
eller
ett bara vara.

Men varje dag föds
en ljusets gestalt
på detta sätt

och tänder fågelsången
i templet
för att vi ska höra
åse, åkalla ordlöst.

Men vi skyndar mot
det försvinnande mörkret
och dess fasor,
ohörsamma

tills det sluter sig
om vår mänsklighet.