Jag får så mycket vårkänslor när jag tar mig till pendel. Jag får samma pirr i kroppen som när jag skulle träffa John eller Ludde. Jag kan riktigt känna Johns doft och kalla hand. Alltid pendeltåget. Varför tog ni alltid pendeltåget, det går bussar. Jag ryms av värme. Men jag ryms också lite av sorg. Jag saknar det. Inte för att jag vill tillbaka utan för att jag vill ha något liknande igen. Det är något speciellt när is och hjärtan smälter vid samma tidpunkt. Det är något speciellt med vårsol och mjuka läppar. För kärlek är det finaste som finns och våren likaså. Det är ju något med kaffekoppar, varma kroppar och kinder färgade av rodnad. Men sen mot sommaren tar det slut och värmen förknippas istället med sönderslagna hjärtan. Men det går runt och runt. För man lär sig aldrig av sina egna misstag. För det är ju så fint när is och hjärtan smälter vid samma tidpunkt. Snart kommer pendeln. Vi ses snart.