du har låtit det bli frost runt din själ
för varje andetag du tar så sprider den sig inom dig,
sakta men resolut
in som ut
du undrar hur det ska bli när hela ditt inre är täckt
då du vägrar leta rätt på en värmekälla som kan tina
det som går mot en invärtes istid i skalet ditt,
envisheten ringlar likt en öde stig rakt upp
mot stupet där så många krakar gått innan du hittade dit,
du blir aldrig förlåten tack vare hatet du omhöljer dig med