Skriva skriker fingrarna
väntar som böjda blomstjälkar att få nytt friskt liv
suger genom tangenterna törsten i varje ord
väntan ut genom glasets okrossbara siluett
sluter sig över ordens stumma rad
för rad
där skärmen
lyser ett spårigt silande ljus
där solen skuggar blänket från mitt fönster

fastnaglad på väg mot ordens skönsång
värjd och avvänjd
var min fasta tro
förförd till lustans bistra kamp
förfaren flämtande och sinnligt överlistad
till ett ljuvt klingande nu

ett nu med orden som orgasmiskt rycker och böljar mitt inre
besegrad leende till trots mot mig själv
vem tror jag att jag är
att ödsla ord i former och rader
till inget och
allt

driven av en längtan utanför mig själv
ordlöst stum ekade vill inte
kan inte
vägrar
bekännelsens pottkant med dinglande ben
övermannad till sista brottningen
kanske är över för denna gång

"för vem är väl jag

en människa"