Rundar den trötta vägens gula lampsken. Träden på villatomterna kastar skuggor i böljande vågor för mina fötter. Sen är timmen. Ödsligt ekar stegen i mina spår. Så välbekanta är husen och tomterna utmed promenaden i vår lilla sovande by. Noterar i ögonvrån en vag antydan till rörelse bakom slitna gardiner. Vet ju hur huset ter sig i dagsljus. Att där bor dom. Ni vet såna som inte riktigt passar in i normen. Beter sig inte som andra. Lever ett liv i skymundan fullt synligt för alla. Ändå. Ändå verkar det finnas något gott trots allt. I alla fall ibland. Osnutna ungar med trasor till kläder. Stinkande ibland. Blåa armar skymtar där tröjor krympt när armarna vuxit. Vilda lekar sägs det.
Olust kryper under mina varma tröja på kvällsturen med hunden. Olust skriker det snart i mina öron och ringer till larm att ha ögonen öppna. En mikrosekund och alla sinnen registrerar inkommande information. Ljud uppfattas och slussas i ilfart för att sorteras under rätt kategori. Är det ett av nattens normala ljud och jag kan andas ut. Eller är det ett ljud som manar mig till ännu skarpare iakttagelser.
Hunden stannar plötsligt med spetsade öron och raggen som sakta men säkert reser sig till varning. Sväljer en hård klump som envist hetsar rädslan att utmanövrera mig och falla för frestelsen att springa. Andas. Ett två, andas luuuugnt nu. Stanna upp. Fokusera . Bli säker. Se dig omkring.
Benen darrar när dom motvilligt tvingas att vända sig om i riktning mot det håll hunden stirrar. Känner händerna ostyriga i kopplet, livlinan. Hunden min livlina far tanken. Jag har en stor hund. Hon skyddar mig. Vågar en millimeter åt gången. Oändligt sakta vänder jag blicken och dånet av rädslan hotar att brisera i en explosion. Tvingar klumpen ner igen och igen.
Tomt fladdrar gatljuset över vägen. Följer hundens blick bort från den tomma gatan. Näsan uppfattar röklukt. Cigarettrök. Från den tomma gatan.
Således inget inbillat. Någon smyger bland buskarna invid något av husen. Någon vill inte ge sig till känna. Eller kanske vill någon skrämma mig.
Drar hunden närmare och manar henne att vi ska gå hemåt. Vill ha henne nära mig.
Stegen nära på omöjliga att kliva i. Fötterna skriker spring när jag vägrar lyda och tvingar dom att i normal takt gå framåt. Vill ju inte visa någon att jag är rädd.
Rundar nästa hörn och passerar ödetomten i rask fart. Småpratar med hunden i ett fåfängt försök att lugna mig själv. Går med raska steg. Vet att det finns genväg förbi kyrkogården. Förresten spelar vägvalet mindre roll. Oavsett vägval är mitt hus öde mitt i byn och som närmaste granne till kyrkan bor ingen inom hörhåll. Villorna ligger några hundra meter åt båda håll från mitt hus. Ladan tom sedan länge.
In på grusplanen framför huset. Två slocknade lampor av tre på magasinsväggen i söder. Det gamla 1600-talshuset som norrflygel öde sedan många år med gapande gluggar till fönster där vinddrag fladdrar ljudligt.
Nyckeln skakar på väg mot dörren. Känner skugga närma sig. Med en sista ansträngning att jaga bort rädsla leder jag till sist nyckeln rätt på sin väg till min trygghet och räddning. Anar ett väldigt dämpat knaster i gruset och en morrning letar sig fram hos hunden.
Dörren öppen och stängd igen lika snabbt. Anar en glöd i skuggan av stora lönnen utanför huset. Stänger innerdörren till verandan. Rusar till andra sidan av huset som vetter mot parken på baksidan. Kryper upp i sängen med hunden bredvid mig. Känner väta utmed kinder. Kroppen skakar våldsamt. Chocken hinner in i hela mig nu i tryggheten.
Mobilen tutar i örat. Tur det inte är upptaget. Men säkert sover han sedan länge. Ska ju upp tidigt och jobba.
Snälla svara. Ringer igen och signalerna vandrar utmed hela armen. Ensam.
-Hallå, kommer det sömndrucket ur luren.
Kan inte hejda snyftningen nu. Orden osammanhängande och oförståeliga till en början.
-Lugna dig och berätta vad som hänt, andas några djupa andetag.
Orden formar sig så sakteliga till meningar.
Slås plötsligt av en tanke. Mitt sovrumsfönster är öppet.
Känner röklukt