Avsked
föraktfullt smakar ordet så beskt i munnen
avsked

att låta händer falla utmed sidor
falla för inget
tar emot
falla där hoppet dalat
i tomrum
efter tomrum

avsked från mig själv
taxar ut på banan
görande där saknads djupa spår
grävt kratrar i rännilar
bort från mig själv

sarkofagen sluter sitt dova ljud till tystnad
där jag sluter in mig
där sorgen sluter mig
där stängd av tyngd
jag vilar
ensam i mig själv

torra tårar knastrar som höstlöv
samlas i samlad tropp
i givakt
på väg bort
att finna ett uns väta

Avsked
aldrig mer
ett avsked
aldrig mer att älska
där rädslan för avsked kramar avtryckaren
mot livets längtan efter sig självt

Min trevande hand mot dig
så bränd av alla eldar
vidbränd förkolnad till aska
det svarta når inte ut ur mig

så rädd att mista
så rädd att dörren stängs inifrån
utan en glipa ljus undertill

bron är sprängd av mig
även om min längtan alltid kommer finnas
att du ska våga klivet över det mörka djupa virvlande vattnet
och famna mig
få mig att våga
och hjälpa mig
bygga min bro till dig igen