Jag flamsar runt, jag snubblar omkring, snurrar tills jag mår illa. Det gör ont när man ramlar, med knän mot asfalt, men jag tror du förstår att det bara är en cirkus, och det som håller mig upprätt är vetskapen att du finns, långt borta men ändå, och att du vet att jag finns, vi finns, och det gör inget att jag rider på vågor, leker på ytan, för om du bara ville så skulle jag sluta, skulle jag sluta springa och lägga mig med huvudet i ditt knä, skulle jag ligga hela natten och viska sanningen. Om du vill veta. För jag vill veta. Jag vill att du ser mig i ögonen och säger som det är. Jag vill att vi släpper allt vi har i händerna och låter dom ringa. Låter dom knacka. Låter dom vara. Men först kanske jag måste få virvla lite till. Och du måste få tänka. Vill bara att du ska veta att jag tänker. Det har jag alltid gjort.