I rummets vrå
svävar mörkret
på trådar av ljus

I närheten av kistan
från kamferträdets länder
har ett landskap landat


Vi kallar det en tavla

Vi ser ramarna
och tror oss veta gränserna
mellan dåets och nuets himlar


Vi vet mycket
om dessa franska kullar
från det nakna förgångna

när ett blottat bröst
talade till de gömda
därinne i buskarnas värld


Vi känner bergen
gröna av ångorna
från sällskapets medhavda korgar

där vinets buteljer
sticker sina halsar
upp i kjorteltälten


Vi ser kvinnan
som tror att andra tror
att hon tror sig vara ensam

Vi ser henne
vid den stilla dammens Eden
med håret i frihet

ser den andra kvinnan
som gömmer sig i trädet
för att se sin kära bada

ser mannen där bakom
ser följet av de nyfikna
på tå i tystnadens mjuka läderskor


Vi ser dem alla i mörkret
i den gröna natten
när skymningen dallrar

ser läpparna lysa

ser slotten i fjärran
le och dansa

när dammens vatten andas
och träden sjunger
en sång om kärlek


Det som är en tavla
är en bild av det gamla
när vindruvorna svällde

och baguetterna frasade
som knapriga krinoliner
i sakta öppnade munnar


Det är då
när de dolda ser varandra
som jag minns

att den nya natten
är inne