Fåglarna är grå

när natten går till ro

och ljuset kommer åter

över österns åsar.

Det är så stilla då

när drömmens färder

har blivit till minnen

av hav, av vandringar

längs en strand utan slut

och världen är

densamma som igår

med samma aplar,

samma kattspår

i det mjuka gräset

efter den tysta besökaren

från grannstugan

och snart är det dags

för elvakaffe och chokladkaka

och för musik från radion

medan tankarna vandrar

längs stigar av ljus

och stigar av mörker

och jag är ensam men vet

att någon gått här förut.

En sådan morgon:

en vanlig morgon

med närhet och tomhet

och fåglar som nu

växer till rött och svart

och brunt i många nyanser

och äter sina fröer

och sjunger för kärleken

som är avgörande

för liv eller död.

Inte vet jag

om det finns mer att säga.

mer att göra

än att klappa en katt

eller smeka en älskad

över kinden

och dricka kaffet hett

och se den där stranden

framför mig

och se någon komma till möte

från horisontens gränsland.

Och han bär ingen namnskylt

runt sin hals

och allt är tyst

förutom vågorna

och mullret från havets djup

som skall växa

till ett berg av vatten

och natt och stjärnor

• men den stunden dröjer än

för oss som går längs havets rand.

Nej, det är en vanlig dag

som alltid när ingenting hänt

och byn står kvar

som den gjorde igår

och ingen annan vet

att kajorna var regnbågsfåglar

i ett tidigare liv

och kärleken brann

i sommarens rosenbuskar.

Vanlig dag, vanligt liv,

vanliga vänner,

vanliga under,

vanliga andetag

i ögonblicket mellan

att stå eller falla,

drunkna

eller leva på nytt.

Kaffet smakar gott.

Kakan smälter

på tungan.

Telefonsamtalet

från en försäljare

är en flyktig distraktion

undan tankarna.

Jag vet

att jag inte går allena

att någon vandrar

över gårdstunet

när vi sover

och drömmer tillsammans.

Jag ser stranden

där han nalkas

och jag förstår

att jag känt honom

genom alla liv.

Och fåglarna sjunger

för snart är det vår

och ett nytt ljus

över världen.