ett liv slutar
sorg
tre liv slutar
tragedi

och ni kanske anar nu vart dikten är på väg men jag vill ändå fråga:
varför känner jag inte lika starkt när det är tusen negrer som dör?
varför infinner sig inte tragedin?
varför vänder jag bara blad/byter kanal/går in på en annan hemsida?

är det kolonialisten i mig som rister sig, reser sig och säger bah det där är bara långt bort
är det rasisten i mig som listigt fnissar och säger de är inte som vi
är det vargen i mig som argt morrar det är inte min flock
är det barnet i mig som skriker och pockar på uppmärksamhet
eller en trasig själviskhet som lättat suckar över att det inte var någon jag känner

och det blir nästan så att jag lättare gråter över det faktum att jag inte gråter
än det faktum att det finns barn utan mat för dagen
för det är sorgligt att min empati inte sträcker sig längre än min egna arm
mina egna gener
mitt kvarter
mitt folk
min stam

och det är sorgligt att jag inte är större än så
men jag hoppas att min son växer lite mer
och att hans sons armar blir ännu längre
och att den där svältande afrikanens barn
får växa upp och bli större de med
och att deras barn får långa armar

för då kanske min ättling
kan skaka hand med hans ättling