Från mitt köksfönster såg jag ett barn traskandes hand i hand med en man som jag tror var hans pappa. De gick på trottoaren nerför backen utanför. Båda var väl klädda för vädret, ett väder jag själv föredrar en lång skön innefrukost i. Med tidning, kaffe och så vidare. Man såg samhörigheten på stegen. Kanske främst barnets steg. Den ene skulle kanske till småskolan. Den andre kanske därefter tar bussen till jobbet. Ingen aning. Det såg bara så himla rart ut. Tankarna gled till barnbarn.

De syntes snart inte längre från köksfönstret.

Jag läser tidningen igen. En kort stund senare, medan mannen och barnet fortfarande dröjer sig kvar i mitt inre, hittar jag en otäckt initierad och välskriven och mycket angelägen artikel som rubriceras:

Mäns ansvar att sätta stopp för sexslaveriet.

Man ser vad man vill se.