Det var en helvetisk dag tanken att sluta med allt förefall lämpligt sluta med kärlek med hat med
Nytta med kläder med pengar med liv.

Ge sig av börja på nytt som så många gånger förr man fört dessa tankergångar. Inget som släpper när mitt alter ego väntar ikring hörnet människan med storhetsvansinne som kräver allas bugande och admiration. Jag bor i en sunkig lägenhet har tappat all kraft som jag en gång känt den där känslan av att surfa på en vacker våg av möjligheter. Avstannad stagnerande avstigande. Förflöt dagen såsom var förväntat tvättade städade ordnade mitt hem. Grät bitvis la mig ner på marken i lägenheten glodde på taket och tänkte att vad tjänar det till. Jag är utbytbar en oäkting ett passivt.
Jag har ingen aning om vem jag är jag vet inte vad jag gör i den här lägenheten jag vet inte vem som har inrett den här lägenheten jag vet inte vem som betalar räkningarna. Tog mig ut gick omkring och spatserade och räknade skräp på marken. Jag älskar människor på avstånd kan bli till mig över deras högröda ansiktet när dom springer i spåren. Glömmer att äta går omkring knepigt säger konstiga saker högt för mig själv drar till mig blickar och
Hundskall. Kanske håller jag på att förlora förståndet jag känner mig bortförd. Vet inte vad jag håller på med eller vad jag är påväg. Vad det än är så känner jag att det är fel. Åtminstone så vet jag det.
Har satt mig i en sits där jag inte kan fly jag kan helt enkelt bara illa fäkta. Gråta titta på vanskapta träd. Och hata vi får inte glömma hata. Kan känna enormt hat emot alla emot detta samhälle emot folksamlingar emot folkliga ideal emot staten. Men jag är rädd för att bli helt ensam. Jag är ensam i långa perioder i sträck. Jag flyter bort och undrar mer varför inte folk ser allt som jag ser.
Alla har en mall för sina dagar för sitt huvud sina liv. Jag har tappat vem mitt liv ska angå inte fan angår det mig i alla fall. Trodde alla sånna här tankar skulle stillas av att jobba med det gör det inte. Jag undrar fortfarande varför vi är utomhus vad jag gör här. Det känns precis som att jag låtsas att jag jobbar egentligen är jag ju ingen arbetare jag bara spelar en för att få pengar. Och jag gör det bra. Åtminstone vill jag tro det. Jag känner mig olycklig otillfredställd Jag har blivit fråntagen det enda jag någonsin har haft som jag varit stolt över. Min energi. Är bara trött så trött. Vill sova bort ett år eller två. Jag vill inte ta hand om mitt liv för jag vet inte vad jag vill. Jag vill inte ha det här i alla fall. Det är ovärdigt. Jag svälter hellre. Jag ljuger stora lögner för mig själv men jag vet inte vilka det är
Kanske är det andra människor som ljuger för mig kan inte skilja på deras lögner och mina egna. Men jag känner mig fortfarande tom som ett slags skal. Och när mitt hjärta börjar brinna så kvider det bittert. Det är som att hjärtat gråter sakta och jämt dåligt samvete. För att jag vet att folk svälter dör blir våldtagna och jag tycker att det är vårt fel. Och jag vet inte vad vi ska göra för att vända det vi gör. För att vi förstör allt omkring oss. Förorenar vår omgivning detta vackra landskap som vi fått av tidigare generationer. Och vi förstör vår framtid våra barn har ingen framtid
Jag ser inte en vacker framtid för några framtida barn när jag ser barn vill jag bara gråta. Tänker att fyfan dom skrattar och är glada och jag önskar att dom alltid ska kunna känna så men jag vet att det inte är sant och dom kommer växa upp och bli hatade och våndas och bli skadade och våldtagna och allt jävla skit i världen kommer att drabba dom och gör det inte det är dom en av dom som skadar som hatar som utnyttjar

Jag tycker fortfarande att det är en absurd sak att skaffa barn i den här världen. Och att skaffa flera e fan bara äckligt. Jag bara känner att detta imperium som vi skapat är av ondo och förgör allting Varför jag blev utsed att känna såhär förstår jag inte. Men jag känner det vet inte varifrån det kommer men jag bara känner ett sånt förlorat hopp över allas situation och jag förstår inte hur det ska kunna bli bättre på något sätt allt verkar bara bli sämre. Mitt liv blir sämre jag ljuger mer och mer för mig själv jag ljuger ändå mer för andra och allt verkar bara korkat.
Ser kontors arbetare på sina kontor och jag förstår inte vad dom gör där dom ser bara ut som korkade pingviner man dricker kaffe man sitter och pratar men jag frågar mig vad det är i helvete vi bygger och till vilken nytta. Så att vi kan sitta och suga ut världen på välfärd föra över den hit och gotta oss. I en villa sitter en familj i överflöd trevliga människor lever på andras bekostnad på andras svett och död ond bråd död. Det bara känns ovärdigt och stödja något i det här jävla racklet. Jag förstår inte vad vi bygger vad vi gör ? Lärare går till jobbet hur kan dom gå dit ? Hur ska dom kunna uppfostra unga människor att bli samhällsmedborgare hur kan dom göra det ? vi förgiftar jorden utnyttjar de svaga dödar djuren är elaka mot varandra KOM IN NU I GEMENSKAPEN.
Undergången jag tycker fan att jag ser den jag ser bara en kall värld vi går till mötes en värld utan grönska med kyliga människor som ska verka såsom robotar ju mer du liknar en robot desto bättre går det för dig. Det är inte meningen att du ska känna efter du får inte betalt för att tänka du får betalt för att göra det samhället har anställt dig för att göra. Men vad är den stora bilden jag ser den inte det ända jag ser är detta stora äckliga hål som äter allt i sin väg. Detta svarta lyse. Och jag tänker att det bästa jag kan göra för miljön och för alla andra är att dö. Och tidvis önskar jag också andra döden. Känner att jag saknar ord och jag saknar lögner för att hålla mig igång. Något saknas. Jag gör allting värre. Alla stryker varandra medhårs detta bara ses som naturligt att gå vidare i den här takten allt är jäktat pengarna måste in och ut och framåt men varför Vad är det vi gör med varandra ? Visst det känns bra att arbeta man bör inte ägna sig åt ingenting men det betyder inte att det man bygger är någonting bra ?
Dom människorna som byggde atombomben tyckte säkert det var jätte spännande och stimulerande och det skänkte dom säkert med en massa glädje att få gå till ett ställe och jobba med andra teknik intresserade människor. Hela det programmet var utformat så att varje grupp inte hade en aning om vad den andra gjorde och så känns det också mellan de olika arbetslägrena vi har i vårat samhälle. Man mår bra av att vara en del i det men kände man till hela bilden skulle man kanske känna avsmak. Jag känner avsmak emot människorna jag möter dom och jag är inte samma. Människor som oroar sig mer över ett visst fotbolls lags plats i allsvenskan mer än något annat. Som står och pratar och är intresserade av bilar och former och väglag och väder. Inget angår mig. Hittar ingen som någonsin säger något intressant som väcker en som har funderat som lever. Min själ kräks på hela jävla allting.
På att ingen hjälp går att få, På att ingenting blir bättre på att jag inte vet vem jag kan lita på. För att jag hatar allt. ALLT: Jag var inne en gång på en självmords mottagning en gång. Där var alla så snälla och förstående och lyssnade och jag kände en väldig närhet och kärlek ifrån dom där. Om jag bara kände det ifrån det andra men jag känner bara en stor lögn. Ett starkt äckel. Dom sa att dom hade en plan för mig och dom skickade mig till en mottagning jag blev kallad dit en gång. Var där igen. Sen hörde dom aldrig av sig. För jag kan tänka och fundera på saker och ting och förstår inte varför folk inte skulle äta eller tvätta sig bara för att dom mår dåligt det gör man ju bara av farten. Och då behövde jag ingen hjälp ingen utredning ingenting. Inga mediciner fast jag bad om det flera gånger.
Jag bryter ner mig kropp och för vad?

Jag är fylld av sorg. Sorg över mitt liv sorg över alla andras liv bara en enda stor sorg. Har känt den tror jag hela mitt liv. Det känns okey i perioder om jag ligger ner och bara stirrar på samma punkt på väggen. Det är enda gången ingenting känns. Mitt hjärta känns så jävla trött. Trodde allt sånt här skulle ordna sig åtminstone lite gran när man blev äldre för det var det jag blev lovad. Men ingenting blir bättre. Du blir bara mer förljugen och äcklig för varje dag som går. Känner mig knäckt. Dom gångerna jag varit nära döden rycker jag axlarna åt jag är inte glad att jag är i livet. Hade jag dött hade jag dött känner inte att det är mer komplicerat än så. Men jag ser saker mer nuförtiden. Men jag vet inte vad det ska tjäna till. Det jag ser är ändå ingenting jag kan dela med någon. Känner ingen direkt rädsla för döden. Jag känner mig bara utsträckt dränerad allt bara känns ödsligt.
Vill inte träffa min familj vill inte se dom glada vill inte träffa dom. Vill inte träffa någon.
Fast det är fyllt med folk så känns det som en öken. Känns mest som att mitt liv bara varit fyllt med lidande jag bara känner att jag har lidigt. Medan de andra fick det som dom behövde så led jag. Och nu får jag lida igen. Jag lider. Det är nog en bra beskrivelse av hur jag känner. Jag lider. Och jag känner mig avundsjuk på dom som inte är kalla och lider som verkar glada tillfreds lyckliga såsom barn i lekställningar. Jag har prövat att vara en del av det här samhället och jag kan inte direkt säga att det är bättre snarare värre.