Han var utsikt och närmare solen. Lik en vresig fjällbjörk omkring en trädgräns som aldrig gav vika. Han andades höjd med lätthet och var öppen för allt med okränkbar integritet. Yxan var ständigt skarp och klöv med lätthet.
Han var snödjup och barmark på samma gång.

Hon kom med hav till honom. Visade ett djup han aldrig skådat av omfattning. Oändligheten han alltid känt men aldrig sett visade sig. Fångst flimrade förbi, likt en skygg fjällripa, hann han tänka. Aldrig mer behövde han enbart bäckens porlande, då det var till havsutsikt han längtade.