Som vågor rörs och han lät sig ledas av hennes hav.
För hon var rodnad likt rödingsröd buk och skygg likt öringsöga i pimpelhål. Blänke för blänke till lockelse. Öppenhet som lät sig sträckas så långt ögat ville. En vågslipad form av smak som fäste sig i hinnorna av blånad och salt.

Han var renskav och varm skinnfäll vid öppen eld. Nedgrävt vindskydd till lä. Uthållig rökdoft av utomhus till svindlande nivå för hennes våg. Han visste att placera storheten i ett leende, då tystnaden talade nog.
Aldrig mer skulle hon enbart behöva havets djup, då det var fjällets höjd hon saknade.