Han satt där naken alldeles för nära köksfönstret. Det var visserligen hans eget kök, men bor man längst ner i ett hus med så mycket insyn får man ändå visa lite hänsyn kan man tycka. Tänka på andra människor runt omkring. Nu gjorde han väl inte så mycket annat på dagarna än just tänkte på andra. Spritt språngande naken förvisso, men tänkte det gjorde han.

På barnen som lekte på gården till exempel. Fy satan vilka skrikiga ungar. Göte kunde inte minnas att han själv varit sådär högljudd som barn. Inte för att han mindes något från sin barndom, men nog måste väl ungarna ha blivit bråkigare? Ett jävla liv förde de, särskilt den där pojken som bodde med sin morsa. Han brukade dunka sin förbannade basketboll i asfalten så att det ekade mellan husväggarna. DUNK DUNK DUNK DUNK DUNK DUNK DUNK. Han hade god lust att strypa ungen. Göte tackade högre makter för delad vårdnad och vinterhalvår. 

Han brukade även tänka på konstnärsgrannen som bodde i lägenheten högst upp, tvärs över gården. Det var en Peruan vid namn Sanchez Murado med ett ego större än hela kvarteret. Han fanns visst representerad på Moderna muséet, men vad han hade gjort för att lyckas hamna där var mer än Göte ville tänka på. Av det Göte hade sett av hans "verk" borde ungjävlarna på innergården kunna producera bättre konst. Han misstänkte att Sanchez odlade kokablad i sitt badrum som han tuggade i sig till lunch. Något skumt var det med honom, den saken var klar. Från maj till september brukade han stå vid rosenpergolan med ena handen utrsträckt framför ansiktet som om han reciterade högtravande lyrik. Så kunde han stå i timmar utan att ta någon notis om de som gick förbi.

Förbannat fånig såg han ut, Sanchez, i sina märkliga kläder med fjädrar och snören. Inte pratade han heller. Jo, en gång hade han prackat på Göte en av hans egenhändigt inspelade cd-skivor med latinamerikansk plingplongmusik i katastrofala arrangemang och med texter som handlade om samhällets orättvisor och kvinnobröst. Allt i en smaklös kombination. Göte hade inte ens kunnat lyssna igenom hela skivan så förskräcklig var den. Och den hade han fått betala trehundra kronor för. Han hade gjort det för "grannsämjans skull". Det var femton år sedan nu, men han mindes det som om det var igår. Fy fan. Jävla galning.  

En annan som Göte tyckte om att titta på där han satt i bara mässingen var Marianne. Hon hade bott i huset i närmare trettio år och det var tydligt att hon hade koll på det mesta. Han visste nog vad de andra grannarna brukade säga om henne. Självutnämnd portvakt, sa de att hon var. Vissa sa betydligt värre saker än så, det hade han hört genom sina öppna fönster. Men ingen verkade se hur hon slet med att hålla ordning på gården och plocka undan efter alla ungar och rökare som grisade ner. Hon hade humör, Marianne. Drog sig inte för att säga ifrån, ibland rejält högljutt. Väldigt osvenskt, tänkte Göte. Typiskt svenskar att bli rädda för ilska. Men hon var ju ingen att vara rädd för. Han hade sett henne. Länge hade han sett hur hon slet och kämpade. Med grannar och med ensamheten. 

Marianne hade sitt köksfönster ut mot gården precis som Göte och han kunde följa henne i allt hon gjorde. Efter sjutton år i huset kunde han alla hennes köksritualer. Förr om åren förde han bok, mest som tidsfördriv, men det hade han sedan länge slutat med. Böckerna tog slut och han kom sig aldrig för att köpa nya. Men fortfarande om kvällarna brukade han släcka ner i köket och bara se på hur hon sysslade med sitt därinne. Det såg så varmt och ombonat ut i hennes kök. Han älskade att se på hur hon förberedde kvällsteet. Ibland pratade hon i telefon under tiden hon drack, men oftast satt hon bara stilla, ensam precis som han. Mest av allt njöt han av Mariannes sommarfrukostar. Det var alltid samma bricka som bars ut till trädgårdsbordet i solen; te, ett glas juice, en grov smörgås med rivna morötter och keso samt färsk papaya med färskpressad lime. Först tog hon ur den lilla tekulan ur koppen och satte den i det turkosa glaset, därefter pressade hon limesaft över papayan, torkade händerna på linneservetten som hon slutligen bredde ut i knät innan hon tog ett första bett på smörgåsen.

Ja, satan vilken mustig kvinna hon var Marianne. Alltid iförd solklänning utan BH. Långt, grått hår, ibland uppsatt i knut men ofta hade hon det utsläppt. Ganska ovanligt för en kvinna i hennes ålder, tänkte Göte. De flesta klippte av sig håret och blev till beigegrå tanter någonstans runt femtiofem års ålder. De lade av. Men inte Marianne. Hon borde nog närma sig de sjuttio men det kunde man inte tro, särskilt inte med tanke på brösten. Han såg konturerna av dem under solklänningen. Göte blev varm i hela kroppen och fick resning där han satt och tänkte på hennes härliga kropp. Och blicken, isblå.  Hon hade nog varit mycket vacker som ung. Lång och grann med stora bröst och en genomborrande blick.. En ilsken vildkatt som han kunde fått tämja. Göte tänkte på hur det hade kunnat vara om de träffats som unga, kanske hade allt varit annorlunda.

Eller vem försökte han lura.

Det var fjorton år sedan nu. I september var det fjorton år sedan han var utanför dörren. Allt hade blivit lättare med internet och hemkörning, så han kunde inte klaga. Det gick bra. Han tog hand om sig själv och nakenheten ingav en viss sorts känsla av frihet. Och man vänjer sig vid allt, som han brukade tänka.