Min vardag grå förgyller du
med något av dig själv
för rik du är på gåvor
och frisk, som livets älv
Hur vore livet utan
min Vän som alltid bär
då skulle mörkret lägra sig
och ljuset slockna här...



Ibland när jag är ledsen
och trött och tom, ja svag
när jag behöver vila
från plikterna ett tag
När mina böner verkar stanna
vid rummets låga tak
då är det gott att veta
du tar dig an min sak



Att du, just DU, behöver mig
hur kan jag det förstå
men själv så kan du inte
till mina vänner gå
Du är beroende av händer
av ögon som kan se
av läppar som kan tala
de ord, som du vill ge



Om någon här behöver mig
vad svarar jag min Vän
"jag har ej tid just nu
men imorgon, kanske sen"
Men tänk om det är nu
som jag kan, ett litet redskap va´
för vem av oss vet säkert
att det blir, en morgondag...?