Varför skrämmer det folk att säga
”annars så skulle jag inte suttit här idag ”
det är ju sanningen.
Jag vet hur det känns med ångest , depression , att vilja inte längre vilja. Tycka blod och skärsår är vackert och man avundas och vill vara lika vacker själv.
Avundas människor och dess talanger.
Leva upp till krav och finnas till. Vilja synas utan att skrika. Fängslas in i känslor som man inte får binda sig fast vid. För dom redan är upptagna. Varför skrämmer man folk med dessa ord ?
Nu är livet helt annorlunda. Nu har man mycket bakom sig. Som att inte levt sina första sexton år. Jag saknar dom. Varje dag. Lika mycket som jag saknar människor som inte finns hos mig här. ”Bara” som skyddsänglar. För det vet jag. Det känner jag.
Varje dag eftersträvar jag att komma ifrån. Komma ifrån dessa tankar. Dom kommer inte mer komma tillbaka. Inte i detta liv iaf. Jag hade en sådan hemsk dröm inatt. Att en dag kommer tillslut ingen finnas hos en. Syftar på min släkt. Och det gjorde så att jag nästan grät. Det var så hemskt. Även om det sorgliga är vackert.
Är det ett landskap långt bort , dit jag inte längtar till. Men tänker på väldigt ofta. Det är konstigt. Nu är jag här.
I någon slags verklighet. Och jag vet att den inte är ensam. Den är så fylld med livet , vänner och kärlek. Dags! För en godisbit. Nu vill jag vandra vidare och känna ny luft i mina förkylda lungor.