Och ömt viskar hon,
jag vill inte att vi tänder
så jag drar markisen tätare mot bukigt glas
och dödar morgonljuset med mina bara händer
och torkar bort hungriga, gapande sugmärken
ett i sänder.

Jag plockar lockar och lägger dom i en ask
och hon skriker inte fast jag är hårdhänt
sen lossar jag försiktigt hennes vällagda mask
och fast det är första gången är det lugnt och avspänt.

Fast vi är främlingar känner vi varann
våra tankar har spunnits samman
av ett och samma slutmål;

det himmelska drivet bland lycksaliga bägare
som vi kramar hårt och skriker skål
för i grund och botten är vi alla jägare
när vi ger varann allt vad vi tål.

Bli inte ängslig när du ser flocken utanför
dom vet ingenting, dom bara tror
nu när vi har klivit över förnuftets tröskel
behöver vi inte bry oss om vad vi gör.

Så låt mig vika undan ditt svarta flor
och simma genom störtande vattenväggar
där jag vet att dina djupaste känslor bor.