Vi gjorde bort oss.
Dom kallade oss för konstnären och porträttet.
Du hade leendet och blicken som alla följde.
Ingen kunde se varför din blick hade fastnat på mig.
Hur hade jag som yngre lyckats ge dig leendet.


Vi älskade varandra.
Du skrek på mig.
Jag gömde mig med tårarna.
Du sprang efter med dina.

Vi försvann , vi växte ifrån varandra.
Du växte dig ur mina ramar
Jag började få nya idéer ville skapa andra leende.

Vi finns inte.
Jag kastade ifrån mig dina färger och penslar.
Jag kan fortfarande höra dina andetag.
Du gav ditt leende till någon annan.
Du säger att dina tårar fortfarande rinner.

Han frågade mig om dig.
Hon frågade dig om mig.
Dom pratar om oss.
Även om vi inte finns kastar dom runt våra namn som tidslös
bombrang.