Jag undrar, vad gör man med dom där känslorna som river, som skapar rubriker?
Vad gör man åt dom där käslorna man inte kan ta på? Dom liksom bara finns där.
Trots att man trodde en gång att man gått vidare.
Att man levde sitt.
Jag har alltid viskat åt andra hur?
Men orden är för mig en lögn.
Orkar inte bära på stenarna mer.
Vill vara i lyckans tempel.
I livets tempel.
Men hur?
Ja, men hur?