En dikt om det att känna att man inte klarar av att hantera livet, och om att låta en annan människa få lov att va där, när livet verkar allt annat änn ljust.... och kanske känna att det finns hop ändå....
Jag ser dig - mina tankar är kvar - du får stanna om du vill
Du drunknar dina sorger
I öl vin och sprit
Du säger du är trött
På all jävla skit
Jag frågar dig varsamt
Du svarar mig inte
Fast doften av alkohol
Säger allt i sig själv
Jag ser dig
Jag hör dig
Fast du ser inte dig själv
Inte hör du heller
Den röst som stilla säger
Du är bra
Precis som du är
Jag smeker dig över pannan
Du tar bort min hand
Fast mina tanker är kvar
Jag är tyst
Precis som du
En stund
Sen gråter du tårar
Som ingen ser
Men jag vet att det smärtar
att bära så tungt
Vill bara säga
allt kommer att ordna sig
Det blir bättre
Fast jag jag öppnar inte munnen
Bara mitt hjärta
Släpper dig in
Om du vill vara där
Om så bara för ett litet tag
Om så bara för en dag
Jag andas lungt till dina sorger
Jag ser dig
Jag hör dig
Jag vill dig bara gott
Jag tar din hand
Och du låter mig hålla den
Jag ser dig
Jag tycker du är bra
Precis som du är
Hoppet är en fågel
Som kikar förbi
Lite nu och då
Och min önskan
Min önskan är
At du flyger iväg
tillsammans med hoppet
Så att du kan få frid
Intill dess ska jag hålla din hand
Och din sorg för ett tag
Om enn bara för en dag
Och be en stilla bön
Om att du ska se
Vilken bra människa du är
Hoppet är en fågel
Dina tankar
Dina ord
Dina sorger
Din smärta
Jag ser det
Hör det och känner det
Fast nu skal jag se
Den du värkligen är
Fina människan
- Du klarar det här