Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Himlen är fortfarande blå och jag stavar trygghet

Solstrålar genom fönstret,
men hur kan solen lysa
när jag gråter och tvekar att
ge den kärlek som jag inte vet hur jag ska ge,
fastän jag vet
att jag kan ge så mycket kärlek att du drunknar
i mina ögons strålar,
som inte lyser nu,

men när du ser på mig
föds glittret igen

Ett kraftverk av
stavar och tappar,
börjar lysa

Ditt leende är som
rosblad som vecklar ut sig.


Vem är du
som får mitt hjärta att flyga i lyckoströmmar?

Vem är du som får mig att
flyta på vågorna
tills jag glömt världens hat?


Vågorna gungar mig,
jag springer barfota i sanden,

lyssnar till hur vinden
viskar löften i mina öron.

Vill
dina händer ska
gunga mig,
vagga mig till ro,

i detta oro

-

Blunda,
var inte rädd längre

Viska en bön
vila stilla,
ingen ska göra dig illa längre!

Trygghet,
jag stavar trygghet

Den som stals från mig
när jag var ett litet
utelämnat spädbarn


Otrygghet, trygghet, otrygghet...


Men bara för att du stal min identitet,

du forskade
mitt liv på nanonivå,
grävde runt
mina sköra rötter,
så har du
inte lyckats gräva ut mitt innersta
- även om du tror det

Du kommer aldrig att lyckas
för himlen är fortfarande blå
Och jag springer barfota
på klipporna
Och tänker på evigheten och
då märker jag
Ljuset tänds i
mina ögon

Jag stavar plötsligt till

trygghet

Borta är

otryggheten




Fri vers av helenita
Läst 330 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2012-04-14 14:06



Bookmark and Share


    ej medlem längre
tveksamhetens dystra pelargångar.. texten är välformulderad!
2012-04-14
  > Nästa text
< Föregående

helenita
helenita