ZY Samantha IL ref.

En mogen människa, vettig och förnuftig vorden, förutsätts ha skaffat sig egna intressen och ha dragit egna slutsatser, samt med dessa som grund ha byggt upp ett rikt personligt liv.

Tyvärr nödgas man konstatera att alltför många inte nått upp till ovan skisserade nivå. Deras tankar och handlingar följer mallar och ritningar som konstruerats och torgförts av andra.

Kring varje självutnämnd guru flockas alltid en skara okritiska alumner som likt talande papegojor upprepa ledarens dogmer inför begeistrade skaror av vilsekomna sökare på jakt efter en ÅSIKT, vilken som helst. Belägg eller vederlägg efterfrågas icke — den ÅSIKT man förvärvat . non est disputandum Corollarium: Det faktum att jag har denna åsikt, bevisar att den inte kan vara fel.

Nå, nu till saken: 1895 skrev Henryk Sienkiewicz romanen “Quo vadis?” Den handlade om livet i Rom under kristendomens första år. Mot slutet av berättelsen skildras med pinsam detaljrikedom hur stora rovdjur hetsas mot kristna. Romanen har filmats ett flertal gånger: 1901, 1912, 1925, 1951, 1997, 2001 samt för ett par år sedan. Jag har glömt vem som regisserade men jag tror det var en en son eller brorson till Pasolini.

Trots att filmen endast flimrat förbi som trailer i några sekunder på bioduken hade den redan någon vecka före premiären retat gallfeber på allt vad “ortodoxt” kristna heter. På premiärkvällen var biosalongerna runt hela landet fullsatta. På gatan utanför flockades “kristna” med plakat som hotade biografägarna med helvetets svavelsjöar. Man kastade in stinkbomber och levande råttor i salongerna. Tillkallad polis vägrade ingripa med den sällsamma motiveringen att religionsfrihet var garanterad i konstitutionen.

Filmen kunde inte visas efter detta, då biografägarna inte ansåg sig rustade att garantera publikens säkerhet till liv och lem.

Ett par år senare, då man hoppades att stormen skulle mojnat, beslöt tevebolaget "Our World" där Samantha är programledare och allt-i-allo, att sända filmen. Men envar som försökt släcka falnande glöd med bensin, behöver inte någon särskilt livlig fantasi för att gissa resultatet. Teveredaktionen dränktes i hotfulla och hatfyllda brev, mail och SMS. Hädelse! Hora! Häxa!Du skall dö! &c &c ....... Som tur är är Samantha av den sort som kan skaka av sig vidrigheter liksom den berömda gåsen skvätter iväg det likaledes berömda vattnet.

Roten till allt hysteriskt hot om Satan, dennes mormor, Helvetet, Belsebub och Mephistofeles samt elektriska stolen, galgen, gaskammaren och giftinjektionsbänken, var en detalj i en scen i filmen. I alla tidigare versioner hade de kristna, med glädjefyllda sånger marscherat in på arenan och med stoiskt lugn gått vilddjuren till mötes. I den nu aktuella filmen bröts sammanhållningen av några från vettet skrämda som, till publikens oförställda förtjusning, försökte klättra uppför rinken . Skrattsalvorna dånade då någon hasade ned till sågspånet och de vrålhungriga bestarna. En extra, nog så pikant krydda var att de dödsdömda voro spritt nakna. I evangelierna berättas, som bekant hur legionärerna kastade tärning om Jesu kläder. Därav kan man sluta sig till att kläder voro alltför dyra för att låtas sig sönderslita av rasande tigrar och lejon.

Det var detta som ansågs förringa de kristna pionjärernas martyrium. Blotta antydningen om att vissa kunde tappa kontrollen i prövningens stund, sågs som ett hån mot allt som dittills hållits heligt. Det är ju regeln vid traderad historieteckning att hjältarna göras all hjältmodigare och skurkarna allt skurkaktigare..

Hur som helst kunde filmen visas i stort sett ostört Ingen, vid sina sinnens fulla bruk varande människa, sitter väl framför sin ägandes teve och kastar stinkbomber eller släpper lös råttor. Det måste ju finnas gränser för allt, inklusive moralisk indignation.

Tilläggas bör väl, att de som aggresivast fördömt filmen återfanns bland dem som överhuvudtaget inte sett den och för den delen inte heller ens läst boken. Man hade ryktesvis erfarit att filmen vore ett verk av Antikrist och därmed hade man en "fast grund" att bygga sin åsikt på.

Förföljelserna av kristna fortgick länge. Nero (†68) och Diocletianus (†305) brukar nämnas i sammanhanget. "Hedningar" som mördade "Troende". År 381, då kristendomen proklamerades som statsreligion, skulle man väntat sig att seklers hat och illgärningar kommit till sin ände. Men icke så. År 385 tändes det första av millioner "kättarbål". Till inpå 1800-talet stod över hela världen en stank av brinnande människokött. "Troende" mördade nu "Hedningar". Pendeln hade gått från + till - . Som vanligt.

Alltnog. Samantha och jag var nu intill döden trötta på hetsiga gräl om händelser som inträffat eller icke inträffat för 2.000 år sedan. Vi beslöt oss för en fotvandring med cykelkärra, liksom en gång tidigare. Jag packade ned förnödenheter, vapen, campingutrustning och sjukvårdsartiklar m.m. Badade Samanthas jättestora blandrashund Charon och gick tidigt till sängs. Vi startade på morgonen med målet Ozark plateau i Oklahoma. Hela platån är ett ekologiskt skyddsområde och får inte bebyggas men i närheten har mark och fastigheter köpts och tagits i bruk av ett nationellt institut för alternativmedicin. Institutet omfattar en stor areal och ett flertal byggnader. Allt som allt en liten stad med gator, butiker och behandlingshem av alla slag.

En fotvandring längs småvägar ger otaliga oskattbara erfarenheter och upplevelser. Då vi endast vandrat ett par timmar, kom vi att gå i fatt en kvinna som tydligen skulle åt samma håll. Vi slog följe med henne och fick under samtalets gång höra vad som drabbat henne. Enligt hennes berättelse hade hon varit butikschef för en bokhandel. En dag, då hon var på väg hem, hade en bil kört upp vid trottoirkanten. Två kroppsbyggartyper hade gripit henne, släpat in henne i bilen och gett henne en bedövningsspruta. Timmar senare hade hon vaknat upp, liggande i en säng, iförd tvångströja. Alla försök att påkalla hjälp hade visat sig fruktlösa.

Slutligen hade det gått upp för henne att hon var inspärrad på dårhuset. Då hon slutligen "utskrevs" hade hennes bankkonto rensats, hennes sjukförsäkring gått ut, hennes anställning upphört och hennes bostad tömts av kronofogen efter vräkningsdom. Nu var hon på väg ingenstans ifrån till ingenstans hän. Ett besök hos polisen hade inte gett annat än 14 dagar i häkte, misstanke för lösdriveri och prostitution. Samt 500 $ i böter, pengar hon inte hade.

Låter som något ur Franz Kafkas värsta feberfantasier men var krass verklighet. Dårhuset drevs i privat regi. Lämpliga offer hämtades från gatan. En självutnämnd chefspsykiatriker, en "doktor" Roald Fotheringgate, vars hela "utbildning" utgjordes av två glosor, "Schizofreni" och "Paranoia" ställde "diagnos" och förordade om tvångsvård. Företaget gick lysande och aktieägarna spann som kelsjuka katter.

Kvinnan som för övrigt hette Miriam Hope, fick av Samantha pengar till taxi, ett anställningskontrakt med tevebolaget "Our World", samt hyreskontrakt på en enrummare nära arbetsplatsen. Då vi återkommit från vår fotvandring, kunde vi konstatera att hon varit tevebolaget till stort gagn genom sina unika kunskaper i skönlitteratur, lyrik och facklitteratur.

Dårhuset stängdes efter skandalreportage i teve och tidningsspress. Det skulle visa sig att det fanns fler liknande dårhus i USA.

Vi skulle snart stöta på fler udda tilldragelser under vår vandring. Må tillåtas mig att här inskjuta några egna funderingar. Det finns personer, så kallade "plugghästar", som kan plugga in utantill hela läroböcker, sida för sida, men som inte, överhuvudtaget, kan relatera sina mödosamt innötta kunskaper till verkligheten. De kan rabbla sina utantilläxor som ett rinnande vatten men har noll koll på vad de handlar om. Jag är rädd för att majoriteten av dem som utbildats vid universiteten är rabblande papegojor, endast en minoritet har givits förmågan att sublimera levande ande ur torra sågspån. Man kan äga ett gigantiskt kunnande inom kontrapunkt men likväl vara värdelös som kompositör.

Vi strävade vidare längs småvägar och skogsstigar. En dag såg vi framför oss en märklig figur som stapplande tog sig fram. Då vi kommit ifatt, såg vi att det var en mycket gammal man. Han vaar spritt naken och släpade på ett droppstativ som rasslade och skramlade för varje steg. Stativet bar upp en droppflaska från vilken en slang gav näringslösning via en kanyl i handledsvenen.

Jag försökte tala med honom men han verkade helt frånvarande. De enda glosor jag fick ur honom var "serier", "integraler" och "nämnare" samt ytterligare några, likaledes hämtade från matematiken men för mig så avancerade att jag inte kan minnas dem.

Samantha tog av sin klänning och snodde av denna till ett höftskynke åt mannen. Han liknade nu närmast Mahatma Gandhi om man bortsåg från droppstativet.

Eftersom vi inte hade en aning om vart vi skulle, lät vi "Gandhi" förena sina steg med våra och återupptog vandringen.

Så småningom uppenbarade sig en ambulans, körde in till vägrenen och stannade framför oss. Ut klev två sjuksystrar. De borde egentligen ha varit bryska och förebrående, men tycktes överseende och förstående. "Men snälla Earnest! Har du gjort det igen? Men nu är du väl ändå för bedrövlig!"

Earnest placerades på en bår, stoppades om och fick ny droppflaska. Han föll i sömn, tydligen utmattad av sin långa vandring med obekväm börda. Systrarna stannade en stund, dels för att tacka oss då vi tagit så väl hand om Earnest, dels för att berätta om Earnest. Earnest var nu 91 år. Redan under sin barndom var haan ett mentalt fenomen. På sin 7-årsdag hade han fått en lärobok i matematik avsedd för de två första terminerna vid universitetet. Efter att ha ögnat igenom boken, vilket tog 15 minuter, kunde han varenda sida utantill. I och för sig mirakulöst men märkligast av allt: han rabblade inte utantill som en papegoja, han visste intuitivt att använda kunskaperna till att göra egna nya landvinningar. Han kunde aldrig klä sig själv, aldrig tvätta sig eller borsta tänderna utan hjälp men han kunde uppfinna satser, ekvationer och teorem som slog världseliten matematiker med den största häpnad. En ny men större Srinivasa Ramanujan (1887-1920, indiskt matematikfenomen.) Liksom en gång Ramanujan kunde Earnest tänka ut nyskapelser, helt utanför den akademiska tvångströjan. Hans tankar rörde sig i tidigare okända banor. I likhet med sin själsfrände Ramanujan lämnade Earnest sällan eller aldrig bevis för sina påståenden — en grandios utmaning för herrar och damer matematiker

Tidigare sade man på franska "Idiot savant" men jag tror inte att beteckningen i fråga lever kvar längre, inte ens i Frankrike. Hoppas jag åtminstone.

Vi vandrade vidare. Så småningom nådde vi institutionen för alternativ medicin. Små gator och ett litet torg och ett 30-tal byggnader. Vi möttes av en latinsk kvinna i övre 20-åren, en ögonbedövande vacker uppenbarelse. Hon hade uppgiften att vara vår guide. Visningen inleddes med lunch i en stor matsal. Menyn upptog hälsokost av alla tänkbara slag.Vår guide, som för övrigt hette Carmen, förklarade att man endast serverade vegetariskt, bland annat för att man försökte bekämpa drogberoende medels hälsokost, fruktjuicer, lavemang och stärkande fotvandringar i bergen och slutligen med samtalsterapi.

Vi fick vidare bevittna hur en, som "sinnesslö" diagnosticerad flicka, liggande naken över en plint, behandlades, av en stadig matrona, medels nässelpiskning. Nässlor sades ha en extremt god effekt på sinnesslöa. Vi stannade endast en kort stund. Flickans tjut av smärta och fasa blev för magstarkt för oss. Man kan, i sanning, hoppas att nässlor verkligen har den suveränt helande kraft som tillskrivits.

Här kunde vi, naturligtvis, ha avböjt fortsatt guidning, men det hade inte varit lyckat. Samantha är i första hand journalist. En journalist iakttar och dokumenterar men interfererar inte. Hon/han skall sakligt rapportera vad som händer i världen, utan att blanda fakta med egna affekter och egna värderingar.

Därför fortsatte vi. Det fanns två skolor: "Enskilda läroverket för vanartige gossar" och "7-åriga flickskolan". I den senare fick flickor studera teoretisk och praktisk obstetrik, preventivmedelsteknik, hjärt-och-lungräddning, japansk stridskonst och Kama Sutras visdom. Bra! tyckte vi.

Till gossläroverket kom vi lagom för att se en bestraffning. En gosse hade smugit in på flickskolan och plundrat flickornas kappfickor på pengar. Han hade överraskats av flickskolans rektor, en handfast dam i supertungvikt. Gossen, som överlämnats till gossläroverkets rektor, låg nu fastspänd naken med stjärten i vädret över en gymnastikhäst. Gossläroverkets rektor, även kvinna fast yngre, gjorde nu entré, till vår förvåning iklädd en frottémorgonrock, som hon lät falla. Hon förklarade för oss: "Jag vill inte ha kläder då jag utdelar aga. Min nakenhet maximerar förödmjukelsen för delinkventen, vilket kompletterar smärtan och fasan på ett utmärkt sätt."

Så öppnade hon sin racket-bag och tog fram en elektrisk getingdödare. Den liknar en tennisracket men i stället för sensträngar har den ett nätverk av tunna pianotrådar, elektriskt bärande. Hon svingade den i luften och förklarade: "I likhet med Billie Jean King föredrar jag Continentalgreppet eftersom det befordrar en effektiv handledssnärt såväl som en säker racketföring, i synnerhet vid forehandsslag. Men nu är det dags för vår lille ficktjuv att sjunga sina vackraste sånger för oss."

Jag tror att jag utelämnar saker här, som läsaren får fylla i med sin egen fantasi. Efter fullbordad seance fick vi kaffe och kanelbullar i rektorns privata lägenhet. Hon berättade om Jean Jacques Rosseau (*28/6 1712, †2/7 1778) som i sina "Confessiones" nämnde hur mademoiselle Lambercier — hans guvernant — genom att som straff ge smisk på stjärten grundlade en livslång stark böjelse för masoschism hos honom. Att i vår tid utdela förödmjukande aga var att beteckna som socialt kreativt. Då gossarne nådde puberteten och den vaknande sexualiteten, skulle de utveckla en obändig lust för stjärtsmisk. Morgondagens kvinnliga prostituerade skulle tjäna bättre på att aga sina kunder än på att ligga med dem. Sexuellt överförbara sjukdomar som HIV och Aids skulle minskas eller rent utav upphöra helt.

Vi hade ännu inte sett allt. I en av byggnaderna behandlade man depressioner hos kvinnor. Kvinnorna bokade själv tid för behandlingen som kallades "TTT" (Tickling Torture Terapy). Terapeuterna, som alla — underligt nog — var unga vackra negresser, hade full sysselsättning alla veckans dagar. En behandling gick till så, att patienten naken sattes i en "skamstock" sådan man förr kunde se missdådare sitta i på kyrkbacken efter högmässan.
Då kvinnan satt sig tillrätta i skamstocken, gjorde negresserna entré. En ställde sig bakom ryggen på kvinnan vars händer fjättrats ovanför huvudet. Den andra fattade posto vid fotändan där patientens fotsulor erbjöd ett intressant landskap att utforska. Snart började de kittla sitt offer överallt. Resultatet lät inte vänta på sig. Skratt och skrik som från en berg-och-dal-bana fyllde hela behandlingsrummet som sannolikt torde ha haft ljudisolering.

Efter cirka 15 minuters behandling var kvinnan i stocken totalt utmattad men hade hela kroppen fylld till brädden med nervlugnande endorfiner. Hon sjönk ihop med ett belåtet leende som efter en lyckad orgasm.

Metoden hade även provats på män men med otillfredsställande resultat. Män kan visserligen också vara kittliga men inte på samma sätt som kvinnor.

Viss framgång hade man nått i behandlingen av impotens, geom att sända elektriska impulser genom penis samtidigt med att patienten fick se på mjukpornografiska filmer. Man sökte även framställa olika sorters örttinkturer att svälja eller pensla på ollonet. Forskningen på detta område bedrevs intensivt.

Samantha och jag var ordentligt omtumlade då vi bröt upp för att återuppta vår vandring. Människans psyke är inte en rät linje, det är en ytterst komplicerad kroklinje som ibland korsar sig själv och ibland förlorar sig bort i oändligheten. Det är betänkligt att psykiatriker och psykologer skall få yttra sig i domstolsärenden, åtminstone att deras inlägg skall tillmätas ofelbarhetens tyngd. Det skrämmer mig att ett kollegium psykiatrikers omdöme kan tillåtas gå stick i stäv mot det av annat kollegiums.

Vår vandring förde oss så småningom till en mindre insjö — eller, om ni så vill: en större skogstjärn. Där huserade en nakenkulturförening som köpt såväl tjärn som skog. Privat område alltså. Privat, men inte för oss. Samantha tycktes ha drottningstatus där och behandlades med en respektblandad hjärtlighet som till och med Hillary Clinton skulle kunnat avundas henne.
Jag erfor att föreningen hade två ideologier: humanism och naturism. Dessa två kan stå för rubriker till otaliga underavdelningar: pacifism, demokrati, miljövård, tolerans .....

Vi anlände precis i tid för att deltaga i årets största helgfirande — midnattssimmet. Alla simmade nakna i tjärnen vid midnatt och fullmåne. Efteråt möttes alla i en samlingssal till väster om tjärnen. Någon höll en icke-konfessionell "predikan" i humanismens anda.

Det är en fantastisk känsla att simma naken genom tjärnens svarta vatten med fullmånen som enda ljuskälla, Man känner sig förflyttad till en annan dimension i ett annat universum. Alla människor borde få uppleva.

Man önskade höra Samantha från "predikstolen". Efter att ha tänkt över saken en stund, samtyckte hon. Jag skall försöka återge hennes anförande i korta drag.

SAMANTHAS "PREDIKAN" I SAMMANDRAG.

I vår värld lever och verkar ministrar och soptömmare, byrådirektörer och avloppssanerare. Jag står nu här, framför er, utan kläder och jag är inte negress, inte alberess, inte rubinino, inte mulatt, inte flaveress. Jag är helt enkelt en människa, en liten naken människa. Jag är rädd ibland, ledsen ibland, glad någon gång, frisk rätt ofta, sjuk ibland. Jag är som ni. Även om jag vore senator skulle jag nu trots allt bara vara liten, naken och rädd.

Jag manar alla: Tänk hur du vill, dröm vad du vill och gör vad du vill men skada inte någon annan. Varje man är din broder, varje kvinna är din syster.
Jag har sett hur människor kan gå till ytterligheter i ett gräl om saker som kanske inträffade eller inte inträffade får 2000 år sedan. Vi har sett krig utkämpas om "rätt" tolkning av det ena eller det andra bibelstället. Människor har slaktats eller bränts levande för "kätteri" en strid om ord.

Jag vill att ni och jag skall försöka sprida lite ljus i världen. Jag vill att vår rörelse skall hedra vår martyr, Hypatia, som slaktades och brändes på kyrkbacken år 415. Jag vill att vi räknar tiden från Hypatias födelse, år 370 så att exempelvis år 1996 skall heta 1626, 1997 blir 1627 o.s.v..


Jag vill att vår rörelse nu antar namnet "Siblings of Hypatia". Bekämpa religionskrig. Gud sitter inte uppe i himlen, han bor i ditt hjärta om du vill träffa honom. Han finns inte på bönemöten, han finns inte i kyrkobyggnaden. Vill du tala med gud, gör det hemma i din kammare, där du och Gud kan vara ensamma med varandra.

Tack för att jag fick tala inför er! Jag är hedrad!

SLUT.