Jag bär alltid hatt som bonad.

Jag tycker att jag klär i hatt
eller klär kanske inte i något annat, en frisyr.
Utan hatt måste jag ha en frisyr.
Kanske långt hår, kort hår eller kallufs.
En kallufs som man skapar med gele och spray.
Men det kan jag inte.

Jag bär alltid hatt som en frisyr
för att jag ingen frisyr har
eller en oaccepterad frisyr.
Jag bär en frisyr på ett teoretiskt plan,
en som man inte kan se,
en som saknar substans,
men som existerar.

Jag bär alltid hatt
för jag vill undvika skratt
och inte känna ett tvivel
ett tvivel när ni ser mig.

Men man kan inte alltid bära hatt,
även om man alltid vill.
Och man vill inte alltid bära hatt,
även om man alltid vill.

Hon såg på mig konstigt när jag duschade,
och hon ville att jag skulle ta av mig hatten.
Men jag sa att mitt hår var allergiskt mot tvål.

Hon undrade varför jag bar hatt när vi älskade,
jag sa att det gjorde mig upphetsad.
Men det gjorde henne avtänd.

Hon undrade varför jag bar hatt när vi sov,
och jag sa att det gjorde mig trygg.
En av få gånger jag inte ljög.

Jag är en man som alltid bär hatt på grund av ideal
ideal jag inte kan uppnå, ett genetiskt "fel"
ett fel jag inte kan förstå.

Hatt av och kepsen på,
kepsen av mössa likaså,
vara stolt för den jag är
är ett mål som är svårt att uppnå.