För sedan gled han in och tog sin plats

Han som van att bli bemött

Där stod kvinnorna i led

För en alfa i sin prakt

Som ej tala för att le

Fick han alltid mycket sagt



Han som van att bli bemött

Blev snabbt bortglömd i förtret

Inget avstånd till förakt

Har stor vanmakt

Över sin egen uppmärksamhet



Han som gråter i en loge

Nu när blixtarna slår av

Är marginellt från att vara kvar

Men vara för svag för att hoppa av

Och tackar,

ja...


För sedan gled han in vid tagen plats

Han som van att bli bemött

Då stod kvinnorna på led

För annan alfa i sin prakt

Nu han tala och icke le

Nu han aldrig mer nått sagt