dina toppar och dalar
färgar mina dagar kantiga
det bränner så vasst och
stryker så strävt


jag minns som mest hur pulver klibbar mot svalget
och på insidan av ögonlocken
ändå längtar jag, nästan söker
efter ihopklistrade ögon och dunkande hjärta


dina tunga andetag på andra sidan telefontystnaden
vidgar pupillerna när jag bryts sönder till atomen i dina armar
dina ord lagar lite i taget


Vi kommer falla tillbaka en dag
en dag förr eller senare står vi Där
egentligen har vi sådan potential men vi kastar bort det
vi blir bortslösade,
för vem vill böja sig inför andras regler?


Jag minns som mest iskristaller mot bakhuvudet
hur en vit tablett fått träden att fläta sig över den blyertsgrå himlen
panikslagna sms om att det finns tid, fanns tid
hade jag valt om hade samma väg blivit tagen


jag har aldrig mött någon så tålmodig som du
för vem orkar plocka i det
kaos jag ställt till?