Kravallergi.
Ett ord som kommit till mig ibland.
Lite då och då. Ibland känns det som jag fått en
viss släng av det. Kravallergi. Som om sinnet
ibland fått en överexponering - av denna tidens
krav. Söndagsmornar utgör sällan undantag.
Allt inför veckan som skall göras.
Som skall hinnas med.
Och så lite tid det kan kännas
som man har till sitt förfogande.
Alla dessa krav.
Är det då inte nog att vara människa?
Är det inte ett krav i sig?
Hur mycket utöver kan vi lägga på oss?
Bör vi lägga på oss?
Ord att fundera på: I bilkön, vid frukostbordet,
på arbetet, inför studierna.
I livet.

Och så Jesu ord. Han som ser oss. Där vi är.
Var vi än är.
Han som vill vara med oss.
I alla livets skeenden.
Såväl söndagsmorgnar som måndags morgon.
Och jag finner ett lugn.
En frid – inför Hans ord.

Låt oss lyssna till Jesu ord från Matteus 11:
”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor;
jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär
av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så
skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt
och min börda är lätt."

Och jag slappnar av.
Lägger min dag. Min vecka.
I Hans sårade händer.
Försöker prioritera.
Skala bort det som inte är
nödvändigt att oroa sig för.
Just idag.
Släpper efter lite på kravet
– på mig själv till att börja med.
Försöker skapa luckor.
Tillfällen.
Att bara vara.
Vara jag.
Tillsammans med Honom.
Denna morgon som kommer.
Min medicin mot alla kval
– mot min allergi –
mot alla dessa krav.