Analyzis på personlig nivå och medvetet helt och fullt subjektivt, enbart för att jag inte kan se det ens som möjligt att som individ vara objektiv:

Uppstår kärlek, eller läggs den ner, eller sitter den nånstans i mitten? Kanske den flyter? eller svävar eller exploderar ut som ringar på vattnet... Imploderar?
eller faktiskt bara Är; I, omkring allt och alla. Är det månne själva ordet Är, som är kärleken?
K(Är)lek. I omkring allt och alla som Är. Sicket Klek!
"Igår kvarlek, i morrn kkomerattlek men när ska det bli kblilek? Nä, den Är. Som H(Är)lek & D(Är)lek."

Engelskan slår svenskan på nästippen igen;
Be in love, låter mycker vackrare och tryggare än att vara kär. 'Vara i kärlek' är därför något jag föredrar. Liksom att jag inte är känslan, utan befinner mig i den? Kan man då kliva ur den? Se på den utifrån? (minns ett föredrag om mental självcoaching..hehe)
Ja, enligt mig. För att..

Att frivilligt befinna sig i en känsla, som man även frivilligt kan kliva ur och se på objektivt (okey då.. med subjektiva ögon säkert men det förlåter jag faktiskt oss små halvt om halvt helade varelser av mänskligt kött och blod) borde väl ändå vara det ultimata?
Har man sen kommunikationen som murbruk/verktyg sinsemellan, så kan det väl ändå endast finnas presumtiva möjligheter där det annars endast funnits känslostyrda reaktioner, som oftast bara orsakar feltolkningar och än mer problem.

Låter det krasst? Ja för tusan! Det s-k-a låta så också. Bara för att det är en mental teori som i sig själv borde fungera, bara vi inte föll för frestelsen a-t-t just blanda in känslor hela tiden. Speciellt i känslobaserade situationer.

Kan man kanske ändå så smått försiktigt k-r-ä-v-a kunskapen att inte blanda in sina personliga känslor i sitt yrkesverksamma liv så till den milda grad att de går in i personlig försvarsställning pga konstruktiv kritik på yrkesområdets normer och regler.. så.. vore det nog bra.
Själv har jag träffat ca(^^) en handfull som hållit måttet. Från skolans start, och inom kommun/landsting. Är inte det lite i underkant om man är 50+?
Så, om vi små personliga väsen inte ens klarar av oss själva, hur ska vi då klara av att leda andra på rätt väg? Just... fakta talar klarspråk enligt mig.

Om alla yrkesverksamma inom social- och samhällsservice kunde konsten att skilja på personliga känslor och yrkesetiken så vore livet h-e-l-t underbart att leva.

För tillfället är det personligt underbart att leva och det är nog bara tack vare det, som jag med distans kan 'äta ur mina egna skattepengars matdosa' med gott samvete.

/Svartna - en (t)röst i (f)natten.