Den jag sökte har jag, den jag nu har finns inte i ordet sök! Jag saknar livet där jag var farlig, både för mig själv och min omgivning. Ingen kan botas men jag får lära mig, fast kunskapen tar jag inte till mig, jag är och förblir en sökare! Jag har allt, precis jävla allt men ändå skrapar jag knäskålar för sökandet, som äger mig totalt!!

När ska jag inse? Behövs en andra sidan vända eller är det för sent då?