Jag har bestämt mig nu. Jag ska sluta skriva.

Det känns som en onödig sysselsättning. Jag menar, det är slöseri med tid att sitta här och försöka pränta ner några alltför ambitiösa rader om livet. Det finns så mycket annat som är enklare, viktigare, roligare, ja kanske inte roligare men som ger betydligt mindre motstånd och ansträngning.

Det som gör att jag inte vill skriva mer, det är just det här motståndet, ansträngningen med att komma igång. Jag går och tänker på olika saker som kanske kunde sättas på pränt men när jag väl sitter där så tar det emot så förbannat och det blir mer som när man ska läsa på inför en tenta, jag gör precis allting annat istället. Istället för att kämpa en stund och kanske hitta flödet.

Men jag är lat. Jag vill att orden ska falla på plats, helst utan att jag skrivit dem.

Därför tänker jag ge upp skrivandet, följa minsta motståndets lag och istället göra sådant som inte ger så mycket motstånd, kanske bara sitta och slösurfa på internet, dammsuga, eller titta på tv till sena natten. Kanske dricka mer.

Så smyger sig en tanke på som verkar svår att bli av med: tänk om jag skulle drabbas av en allvarlig sjukdom som cancer eller kanske hjärtproblem och dö hastigt och olustigt, eller kanske dör jag plötsligt i en olycka och får lämna allt som det är, just precis nu.

Då måste jag erkänna att jag skulle dö olycklig!

Eller kanske vore det min lycka, döden kanske vore en befriare? Jag menar i livet efter detta, kommer jag då veta om att jag var olycklig i mitt jordeliv? Kommer jag till himlen eller kanske mer sannolikt; till helvetet, där jag fått med mig mina själsplågor och kommer att undra ända in i evigheten varför jag inte gjorde det jag drömde om!?

Men den där inre rösten, försvarets röst, kommer säkert till min undsättning även då : "Man kan inte släppa allt och bara ägna sig åt det som är roligt, först måste man göra det som är viktigt, och om du nödvändigtvis måste skriva får du göra det när allt det där andra viktiga är avklarat!"

Men ett sådant försvar skulle nog också leda till att jag klandrade mig själv: " Varför försökte jag inte på allvar att ägna lite tid varje vecka till att skriva, då hade jag inte behövt sitta här i helvetet och vara olycklig resten av evigheten."

Och sedan efterklokheten:

"Fan vilken klant jag var, jag önskar att jag fick leva om mitt liv!"

Men eftersom jag är i helvetet så uppfylls inte min önskan som genom ett trollslag utan jag kan bara sitta där och skaka av ångest.

Jag försöker skriva något i tankarna men berättelsen förändras hela tiden och det är omöjligt att formulera den som jag vill ha den och sedan hålla kvar den så. Till sist tappar jag fattningen och skriker: "för helvete, det måste finnas nån jävel som har papper och penna på det här jävla skitstället så man kan anteckna någonting i alla fall!?" Och vips så dyker det upp en ful rödsvart smådjävel med små horn i pannan och ett illmarigt olycksbådande flin. "Jodå"  säger han, "det finns papper och penna här, den store Satan sa att jag skulle ge dig den här pennan och det här blocket som är av finaste kvalité! Han sa att han sett att du hela livet varit en ickeskrivande författare och nu behöver du ta igen allt det du missade i ditt jordeliv, skriva allt det där du inte skrev medan du hade chansen, polarn!"

"Fan, helvetet verkar ju kunna vara rena himmelriket emellanåt!" hinner jag tänka och sträcker fram mina händer för att ta emot blocket och pennan men just som jag tar det i min hand slår eldsflammor upp från blocket och närapå bränner av mig ansiktet, jag släpper blocket och pennan som på några sekunder blir till aska, sen känner jag lukten av svavel. Jag ser hur smådjäveln liksom dansar sin väg därifrån, glatt viftande på sin röda svans, klövarna slår mot stenblocken så att det gnistrar och han skrattar ett högt och dånande skratt och jag hör hur han ropar: "Store Satan, han gick på det! Han trodde att han skulle få block och penna av er, ers elakhet!" han har inte fattat att han är dömd att sitta här i all evighet och för alltid ångra det han inte gjorde! Fy fan vad elakt! Hahahaha!!”

Sen börjar hela helvetet skaka, och jag hör långt bortifrån något som mest låter som ett åskmuller men när jag lyssnar noga kan jag höra att det är ett mycket kraftfullt skratt. Då förstår jag: det är Satan själv som skrattar.

Ångesten får mig att skaka och svettas och här finns ingen hjälp att få. Och om jag inte förstått det innan så går det nu upp ett Liljeholmens:

"Evigheten är en lång lång tid."

Men jag står fast vid mitt beslut. Jag tror bara jag behöver bevisa för mig själv att jag faktiskt inte har något behov av att uttrycka mig genom att skriva. Det gör jag nog bäst genom att vara upptagen med annat. Kanske ska jag skaffa mig en hobby? Kanske samla på stora maskiner (traktorer, grävmaskiner mm.) som Robert Aschberg.

Då behöver jag ju inte riskera att dö olycklig.

Förresten så tror jag inte på himlen eller helvetet.

När man dör blir allt svart.

P.G 20120506