|
|
I andra världar ekar morgondagen
Fångarna på Restad Gård
Unga dagar flyter, längs tunga tegelmurar,
fläckarna på golvet, är dräpta dagars blod.
Under tyngda täcken, där liten fågel kurar,
sargar nattens plågor, ert tunna tålamod.
Ni får inte sova, för gastarna och liken,
som kvider vid er sängkant, tyst så ingen hör.
Ni kryper närmre väggen, och lyssnar till musiken,
som brinner under huden, pulserar innanför.
Bakom vita väggar, väntar ensamheten,
imorgon när ni vaknar, finns världen inte kvar.
Ni svävar ovan marken, och faller av planeten,
tappar båda skorna, skrattar när ni far.
Som sidensvalor sveper, ur glesa gallerburar,
svävar era tankar, bortom järn och sten.
Inga själar fängslas, av tunga tegelmurar,
människor är fångar, i fängelser av ben.
Fri vers
av
Gärdsmyg
Läst 879 gånger
och
applåderad av 15 personer
Publicerad 2012-05-08 20:47
|
|
|
Arne Ugglemosse
Det är en evig fråga, om man ska stanna kvar i skelettets fängelse eller fly ut. Jag själv tenderar att vilja stanna i kroppen så länge jag kan. Rika bilder och fantastisk rytmik, ska nog stjäla din versform någon gång.
2013-01-19
|
|
|
|
Burn
Det är svårt, tycker jag, att skriva om dina dikter då de innehåller så otroligt mycket; varje vers är sprängfylld med innehåll, associationer och vinklar så denna text blir som ett större verk av fyra dikter. Å andra sidan kan det vara jag som krånglar till och övertolkar allt också :) Men jag gillar det, både att se så mycket av innehåll och att läsa av mycket innehåll. Det är just det som gör dina dikter så fascinerande, det är det som gör att man kommer tillbaka till dem, för det finns så mycket där, det går att se så mycket i dem.
"fläckarna på golvet, är dräpta dagars blod." - fasen vad bra! De två efterföljande raderna är sedan väldigt mjukt melodiska och har en stark smärta i sig. Tycker om dem.
Kan inte låta bli att få en känsla av lekfullhet i denna text, lite av skräckblandad glädje. Tänker på gastarna och liken, som kvider, och får en känsla av nån Tim Burton-liknande värld. Tänker också de två sista raderna i tredje stycket, med att sväva ovan marken, falla av planeten, tappa skorna och skratta - och det är så härligt att se! Jag uppfattar starkt detta med leklust och livsglädje inmixat med de svarta sakerna, som att det finns något av allt i den värld du lägger fram här. Slår mig just nu när jag skriver detta, att det här med skratt, det har jag inte sett så mycket av tidigare, det känns väldigt nytt. Och de lekfulla, som jag uppfattar det i alla fall, är en tillförd dimension som ger enorm höjd och djup i helheten av denna värld.
Sedan ser jag en otroligt stark livskraft i tredje och fjärde raden i andra stycket; "...musiken, som brinner under huden, pulserar innanför.". Just orden "brinner" och "pulserar" bara sjuder av liv! Och sidensvalorna, bara det uttrycket. Flykt. Svävande. Eteriskt. Ofångbart. Fritt.
"Bakom vita väggar, väntar ensamheten,
imorgon när ni vaknar, finns världen inte kvar."
De där raderna sätter sig hos mig, verkligen alltså. Tycker otroligt mycket om dem. Enormt tunga rader. Skoningslösa, bara konstaterar fakta, så här är det, vare sig ni vill det eller inte. Något man inte kan göra nåt åt, något man inte har en chans emot, som Tiden, den man alltid förlorar mot. Men det är mer än så, det är första raden. Bakom vita väggar. Väntar ensamheten. Det är först de orden, de betydelserna, och jag undrar över de där vita väggarna, blir nyfiken på vad de är. De känns stumma, obevekliga. Och bakom dem väntar ensamheten. Att det sedan fortsätter med att uppvaknandet för med sig att världen inte är kvar, det gör det till riktigt blytunga rader. Väldigt kraftfulla. Gillar dem enormt, skulle kunna bygga en liten egen värld utifrån bara de raderna.
Det är ju därmed också lite roligt att det är just efter de raderna som falla av planeten, tappa skorna och skratta kommer. För mig, så som jag tolkar det, så blir det enormt tvära kast, det blir helt skilda världar, helt skildra riktningar. Vilket ställer mig. Och får mig att tänka till lite (jag tänker ju så sällan så det är bara bra..). Det där tredje stycket är som som en bergstopp - som består av två olika berg. Det drar djup, ohyggligt djup, från ena hållet och det drar sprudlande, lekande liv från andra hållet. Det är som en kvantmekanisk effekt där samtidighet av vanligtvis oförenliga skeenden är det normala. Det kan å andra sidan var jag som helt missat själva poängen och riktningen med den versen och därmed lägger in helt felaktiga läsningar av det hela.
Men åter, det är, som alltid, med många av dina texter, att de är så fulla av tolkningsbart innehåll. Det är spännande att läsa för det går att finna utskjutande skott åt alla möjliga håll. För någon som älskar att analysera (typ jag) så är de rena smörgåsborden.
Fastnar för de två första raderna nu...de är jävligt tunga egentligen. Hårda. Jag kan verkligen se hårda i dem. Samtidigt är det en kvalitet jag tycker så mycket om med ditt skrivande, detta att det är verkligen hårda, tunga och mörka saker, men blandat med det mest ljuvliga och starka av liv på helt naturligt sätt. Aggression och mjukhet. Död och närhet. Lidande och njutning.
Tegelmurar. De började det hela, de fanns där vid de unga dagarna. Men de är inte våra fängelser, för de är av ben. Det är en väldigt bra ihopknytande. Det är en tråd, en linje, som löper mot en klar punkt. Och jag tänker på svalan, för den satte sig som ett mycket starkt uttryck för egen frihet, för det egna levandet, den egna viljan. Som att svalan är den som kan spränga fängelset av ben, som kan luckra upp benen, som kan få dem att dallra och rasa. Tankens frihet är stor, en av de största, och den kan upplösa alla imaginärt solida fängelser.
Just det, ingressen. Som vanligt något eget i sig. Och den här drar ut, den drar verkligen ut. Du åstadkommer också en väldigt fin polaritet där; ett eko är ju något förflutet, oavsett hur kort det är, det en bild av det som var, men att det kommer från ett annat håll, tillbaka mot en själv, och att morgondagen ekar, ja det är en bra bild! Du har sannerligen förmåga att få plats med mycket på liten yta.
2012-05-15
|
|
|
|
demonsson
Detta är mycket bra uttryckt och jag skulle kunna läsa den fler gånger och har bokmärkt den. mvh demonsson
2012-05-11
|
|
|
|
Pernilla Stammler Jaliff
Gud vad den här är bra, vilket flyt och vackra ord inbäddade i en djup sanning. Gillart!
2012-05-09
|
|
|
Nästa text
Föregående
Gärdsmyg
|
